Landet behöver mer landsbygd – SLC i valkampanj

Landet behöver mer landsbygd, framhåller Svenska lantbruksproducenternas centralförbund (SLC) i sin riksdagsvalskampanj och uppmanar: Så din röst i valet! I kampanjen lyfter SLC fram fem teman som är kopplade till ett lönsamt lantbruk och därigenom en livskraftig landsbygd, teman som är helt nödvändiga för Finlands bioekonomi, framhåller SLC-basen Holger Falck. I början av nästa regeringsperiod måste nödvändiga beslut tas för att bl.a. minska byråkratin för lantbruket och övrig företagsverksamhet. Till SLC:s målsättningar hör, utöver minskad byråkrati, att trygga finansieringen av jordbruket i Finland och skapa goda villkor för producentsamarbete inom handelskedjan. SLC vill vidare försnabba utvecklingen av decentraliserad bioenergiproduktion, trygga och utveckla kommunikationerna till och från landsbygden och skärgården, förverkliga åtgärder för att öka användningen av närmat i offentliga restauranger och inom matservice, samt möjliggöra en utveckling av service som utgår från människan.

Läs hela pressmeddelandet från SLC.

Service, livskraft och demokrati – tre stöttepelare för ett hållbart lokalsamhälle i utveckling

I ett av parallellseminarierna under Demokratidagen i Kommunernas hus i Helsingfors 14.10 diskuterades växelverkan mellan den kommunala servicen, livskraften och demokratin (PED). Ett hållbart lokalsamhälle i utveckling bygger på tre stöttepelare: service, livskraft och demokrati, och alla pelarna bör stå på stadig mark, eftersom ett sjunkande hörn tär också på de övrigas verksamhetsförutsättningar. Sakkunnig Ritva Pihlaja från Landsbygdpolitiska samarbetsgruppen (YTR) lyfte i sitt anförande fram tre orosmoment när det gäller demokrati. För det första håller grunden för demokratin på att urholkas mitt i de stora strukturreformerna – valdeltagandet polariseras, kommuninvånarna upplever mer misstroende än förtroende gentemot beslutsfattarna, den representativa demokratins legitimitet försvagas. Utöver det här minskar antalet förtroendevalda och arbetet blir allt mer utmanande.

En annan utmaning såg Pihlaja i att kunna gestalta demokratin bredare än hittills, vilket innebär också att medborgarnas och lokalsamhällets roll i framtiden bör beaktas på ett helt nytt sätt.

”Närdemokratin är som en hemlös katt – vi kelar med den men ingen vågar ta hand om den”

Enligt lagen har var och en finländare rätt att vara med och påverka samhällsutvecklingen. Men faktum är att valdeltagandet avtar, misstroendet gentemot det kommunala beslutsfattandet tilltar och finländarna i gemen fjärmar sig från beslutsfattandet. Trots detta görs ingenting för att förstärka närdemokratin, eller demokratin överhuvudtaget. Numera ålägger kommunallagen stads- och kommunalfullmäktige att se till att invånarna kan delta i skötseln av kommunen. Det blir dock ingenting av detta förrän invånarna får veta att det är önskvärt att de lägger sig i; att de kan och ska ta egna initiativ, att de förväntas ta ansvar för sig själva och sin omgivning. Området – byn eller stadsdelen – som bildar ram för närdemokratin ska ha sin givna plats i den kommunala förvaltningsapparaten.

”Verklig närdemokrati förutsätter verkligt inflytande: budgetmakt och budgetansvar. Samarbetet med tjänstemän och övriga beslutsfattare ska vara planmässigt, målmedvetet och välorganiserat. Besluten ska fattas så nära som möjligt dem de berör.”

Demokratin är illa ute, eller är den?

Årligen lägger EU-kommissionen i runda slängar ned 100 miljoner euro på att nå ut till medborgarna, för EU lider, som bekant, av en bristande demokratisk legitimitet. Det ser man bl.a. genom den EU-skepsis som demonstreras i ett antal opinionsundersökningar runtom i Europa. Ett annat tecken är det låga valdeltagandet till Europaparlamentet – drygt 43 procent i genomsnitt i de 27 länderna, ett resultat dras upp av att två länder gör det obligatoriskt att rösta (Belgien och Luxemburg). EU-kommissionens svar på problemet är att genomföra kampanjer i samarbete med partners i EU-länderna, skicka ut sina 20 kommissionärer i offentliga samtal med medborgare och intressegrupper, finansiera debatter runtom i Europa, TV-och webbsändningar från EU-möten, lägga ut sina lagförslag och konsultera medborgare via Internet m.m., vilket man gjort i många år, men utan synliga resultat vad gäller tilltron.