Skärgårdens natur lockar inflyttare – studier och arbete utflyttning

Bildkälla: Wikimedia Commons

Enligt forskarna Dan Sundbloms och Pia Liljeroths rapport, Morgondagens skärgårdsbo, är skärgården attraktiv framför allt på grund av sin miljö, medan bristen på service och långa avstånd kan avskräcka människor. Forskarna definierar skärgård som öar utan fast vägförbindelse till fastlandet.

Rapporten, som baserar sig på en enkät till sammanlagt 4 500 människor i Åbolands skärgård, Ålands skärgårdskommuner och Stockholms skärgård, sändes både till personer som är fast bosatta i skärgården och till personer som flyttat bort från skärgården under de tio senaste åren. Personerna som svarade på enkäten var 1 191 stycken med en medelålder på 50 år.

På landsbygden värdesätts närservicen

För ett tag sedan utkom vid Vasa universitet publikationen Palvelut läheltä, i vilken man utredde landsbygdsbornas syn på förändringar inom kommunservicen och servicen inom statens lokalförvaltning. Åtta orter på olika håll i Finland var forskningsområden. I undersökningen kom oron för landsbygdens framtid klart fram. Att servicen flyttas allt längre bort förskräcker invånarna, för redan nu finns många problem med servicens tillgång och åtkomlighet. Särskilt för ordnandet av hälsovårdstjänsterna gavs negativ feedback. Även flyttningen av servicen för statens lokalförvaltning till nätet retar många. På landsbygden kräver man jämbördig behandling och möjligheten att sköta ärenden vid en fast servicepunkt på den egna orten. Utgående från forskningsresultaten borde man för ärendehantering och vardagsknog ute i kommunerna och städerna söka goda lösningar genom att lyssna till invånarna och utreda olika alternativ istället för att koncentrera servicen. Man borde allt mer slopa kommungränserna inom kommunservicen, så att inte boendeorten bestämmer för mycket vad för slags service som är tillgänglig.

Läs mer (på finska) på webbplatsen maaseutupolitiikka.fi.

Landsbygden behöver även kyrkans stöd

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland offentliggjorde officiellt sina riktlinjer för landsbygden 23.5 i anslutning till kyrkodagarna i Kouvola. Det är Kyrkans landsbygdskommitté som utformat riktlinjerna, och bland de problemställningar som kyrkan lyfter, fram finns att landsbygdsområdena nära städerna växer, men utanför de här tillväxtområdena blir befolkningen allt äldre, samtidigt som helårsboendet minskar. Utvecklingen är inte så våldsam, men fortfarande är avfolkningen en realitet som tilltar ju längre bort från tätorterna man kommer. Trots att också gårdarna fortsätter att minska i antal, är emellertid basnäringarna fortfarande mycket viktiga på landsbygden, en betydelse som stiger ju glesare bygden blir. Att skapa ett mångsidigare näringsliv är en av de känsligaste frågorna för landsbygden, konstateras det i kyrkans riktlinjer.

Här kommer en annan allvarlig utmaning in, nämligen hur stora chanser att återvända har de ungdomar som flyttar till städerna och utbildar sig? Vilka är möjligheterna att utöva sitt yrke? Man kunde tillägga en fråga: Erbjuder våra utbildningsinstitutioner utbildning i mångsidiga yrken som behövs på landsbygden?

De äldre får inte ”degraderas” till patienter

”Själv upplever jag det som främmande, att de äldre förringas och ses som patienter. Även en gammal människa är en kommunmedborgare, en citizen, vilken har förpliktelser och rättigheter att deltaga i den egna servicens organisering”, konstaterar OTT, docenten Hagen Henry från Ruralia-institutet vid Helsingfors universitet. I den färska rapporten Osuustoiminnasta valoa vanhuspalveluihin, som Ruralia institutet gjort för kommunbranschens utvecklingsstiftelse, Kunnallisalan kehittämissäätiö (KAKS), utreder man om man med servicemodeller med andelsverksamhet kan lösa äldreomsorgens frågor. I rapporten, som presenterades på ett informationstillfälle 22.5 i S:t Michels universitetscenter,

Rullande närservice

I dag finns i Finland ett tiotal fordon som erbjuder sjuk- och hälsovård, samt socialtjänster. Tarja Myllärinen, som är direktör för social- och hälsovård vid Kommunförbundet, tror att de ambulerande enheterna kommer att bli vanligare. Ny teknik möjliggör detta, samtidigt som befolkningen blir äldre, glesbygden avfolkas och en administration som förändras. ”Det har funnits rädsla för att närservicen försvinner i och med social- och hälsovårdsreformen. Tidigare tänkte man att närservice alltid innebär en enhet med fyra fasta väggar, men nu vet vi att de kan vara rörliga”, säger Myllärinen som menar att speciellt i glesbygden kan man ha nytta av enheter på hjul. Men det är viktigt att noggrant fundera ut vilken service som är ändamålsenlig att ge mobilt.

Reformhärvan en ondskefull helhet

Förvaltningen, ja, hela samhället vänds upp och ner genom olika reformer, där ingen tar sig an helheten. Det grötiga komplexet är en riktig reformhärva, fastän intentionerna är goda. Men ändlösa försök att avancera med hjälp av enskilda beslut och projekt bara ökar förvirringen, och problemen blir allt mer djävulska. Servicen försvinner från lokalsamhällena, medborgarna blir obetydligare och strukturerna större. Social- och hälsovårdsreformen med sina fem jätteregioner är som tagen ur en geografs mardröm. Med reformen som nu skissas på, kan slutresultatet bli att man s.a.s. torkar bordet med allt vad kommunal demokrati och självstyre heter och överlämnar fältet till transnationella servicefabriker, som inom kort med sitt monopol kan diktera spelreglerna för social- och hälsovården.

”Medborgarnas intressen glöms bort när man försöker bygga stort och fantastiskt. Mitt i den här röran flaxar kommunreformen, den nya kommunallagen och statsandelsreformen med brutna vingar.”

Nu börjar regeringen även tumla om i central- och regionalförvaltningen, så reformhärvans biomassa håller på att få gott om ny näring.

Utlåtanden ger stöd åt social- och hälsovårdsreformen

Riktlinjerna för social- och hälsovårdsreformen om tjänsternas tillgänglighet stöds av de som gett utlåtande. Samtidigt som det anses viktigt att tillhandahålla tjänster nära klienterna, anses det synnerligen viktigt att stöd även ges för en koncentrering av tjänsterna, särskilt i fråga om tjänster som kräver specialkompetens och dyra investeringar. Tidsfristen för utlåtanden om strukturreformen av social- och hälsovårdstjänsterna gick ut 13.3. Sammanlagt 438 kommuner, sjukvårdsdistrikt och andra aktörer tog ställning till utkastet till en lag om ordnandet av social- och hälsovården, vilken skrivits i form av en regeringsproposition. Av de utlåtanden som inkommit före utgången av tidsfristen, var 383 svar på ministeriets elektroniska enkät och 55 traditionella utlåtanden (siffrorna har ännu inte kontrollerats). Utlåtandena är offentliga och kan läsas i Hare, alltså statsrådets projektregister.

Mer info finns i social- och hälsovårdsministeriets pressmeddelande (från 14.3).

Landskapsrunda om Sote-reformen startade

Under mars månad ordnar social- och hälsovårdsministeriet diskussionstillfällen om servicestrukturreformen inom social- och hälsovården, d.v.s. om Sote-reformen. Under tillfällena träffar omsorgsminister Susanna Huovinen aktörer och beslutsfattare inom social- och hälsovården i kommunerna. Landskapsrundan startade i Åbo 5.3 och avslutas i Helsingfors i slutet av månaden. De kommande orterna och datumen är: Jyväskylä 10.3, Uleåborg 14.3, Kuopio 18.3, Tammerfors 26.3 och Helsingfors 28.3. Målet med Sote-reformen är att garantera alla likvärdiga social- och hälsovårdstjänster, men det är också nödvändigt att förbättra produktiviteten och effektiviteten inom hälso- och socialvården för att målen med reformen ska uppnås. Även om strukturerna ändras och ansvaret för att ordna tjänster koncentreras, så kommer närtjänsterna att tryggas. ”Det är nödvändigt att i reformen känna igen de inom de kommande årtiondena ändrande behoven av service – i detta skede behövs diskussion och dialog mellan ministeriet, kommunfältet samt aktörerna inom social- och hälsovården”, säger Kari Haavisto, konsultativ tjänsteman på social- och hälsovårdsministeriet.

Läs mer i social- och hälsovårdsministeriets pressmeddelande (från 6.3).

Historiskt momentum för Vasaregionen tycker stadens fullmäktigeordförande

Den kaka som vi tillsammans skapar blir allt mindre i förhållande till den kaka som – för att täcka servicebehovet – borde kunna fördelas. Det är inte längre enskilda stater, kommuner, städer eller byar – utan regioners konkurrenskraft som är avgörande för den enskilda individens framtid. Det finns inte längre någon motsättning mellan stad och landsbygd inom samma region. Antingen mår båda bra, eller så mår båda dåligt, för en stad är välmående endast om landsbygden runtom är välmående, och vice versa. Om man ser på sysselsättningen, samt industrins omsättning, förädlingsvärde och export per person, ligger Vasaregionen och Österbotten i topp i Finland. Den framgångsrika energiteknologiindustrin i Vasaregionen har till stora delar byggts upp av energiska och innovativa ingenjörer från den svenskspråkiga landsbygden, medan framsynta politiker och tjänstemän i Vasa har, genom att bygga upp högskoleenheter och institutioner, skapat en produktiv miljö som möjliggjort en vidare expansion.

Varför skall kommunen ta hand om hälsovården?

Överdirektören för Statens ekonomiska forskningscentral (VATT) Juhana Vartiainen undrar varför kommunerna skall ta hand om hälsovården. Vartiainen tycker det är konstigt att kommunerna i Finland tar hand om så många och så viktiga uppgifter och menar att det kan bero på ”kommun-nationalism”. ”Jag förstår inte varför man skall sammanfoga känslan av ett lokalsamhälle och skötseln av välfärden. Men jag är ju en kosmopolit utan fosterland”, säger Vartiainen som har ett recept för kommunerna:

”Vår nuvarande servicenivå skulle rasa vid en fusion” – Ilmolas kommundirektör om kommunens vägran att göra utredning

Enligt kommuntidningen Kuntalehtis uppgifter pågår fusionsutredningar på olika nivå i minst 130 kommuner, vilket är en tredjedel av alla kommuner i Finland. Bland kommunerna som vägrar finns Ilmola med 12 000 invånare i Södra Österbotten. Finns det inte några klara sanktioner, kommer vi inte att gå med i en utredning, menar kommundirektören Seppo Pirttikoski. Alla partier i kommunen är ense i frågan. På frågan varför kommunen vill fortsätta vara självständig, säger Pirttikoski:

”Vi har knappt någon kö till hälsovårdscentralerna, 13 byskolor och utmärkt dagvård.”

Men finansministeriets överdirektör Päivi Laajala påminner om att kommunerna bör följa lagen.

Är social- och hälsovården gisslan i ett politiskt spel?

Stort är inte alltid vackert, även om vår regering tycks vilja försöka få oss att tro det. Skulle regeringen ha haft en ärlig vilja att förbättra produktiviteten inom social- och hälsovården i landet för att vi skall klara oss framöver, hade den självklart tagit avstamp i behovsindexerad kostnadsstatistik av det här slaget (se nedan). Men å andra sidan verkar det inte hjälpa hur många gånger bluffen än synas, för väljarna tycks ha accepterat faktum, att regeringen har tagit landets social- och hälsovård som gisslan i ett helt annat politiskt spel.

”Möjligheterna att tillämpa Sveriges landstingsmodell i Finland borde undersökas” – professor Hannu Katajamäki

På senare tid har regeringen vässt sin ett-alternativs strategi kring stora reformer, där social- och hälsovårdsreformen nu är ett uttalat redskap för kommunreformen. Egentligen offentliggjorde samlingspartisten Petteri Orpos koordineringsgrupp för social- och hälsovården ingenting nytt. Redan under Matti Vanhanens regering beslöt man för kommun- och servicestrukturreformens del att en eftersträvansvärd ministorlek för en kommun är 20 000 invånare, en gräns som baserar sig på uppfattningar och inte på forskning.

”Mekaniskt folkmängdstänkande lämpar sig inte för ett land som Finland med stor geografisk yta, liten population och små lokala samhällen.”

Regeringens linjedragning om social- och hälsovårdens organisering skulle försätta kommuner med färre än 20 000 invånare i en pinsam situation, för de skulle vara tvungna att söka sig till suddiga samarbetskonstellationer.

Omstruktureringen av social- och hälsovården kan inte betraktas som någon demokratisk höjdare

Grunden till en ny ojämlikhet finns i det papper som koordineringsgruppen för social- och hälsovården levererade 8.5. För att få arrangera basvård krävs minst ca 20 000 invånare, medan ansvaret för specialistledd, högre vård förutsätt-er minst ca 50 000 invånare, vilket kan betyda att en kommun som inte når upp ens till 20 000 invånare förlorar sitt inflytande över den specialistledda vård som i dag skots inom ramen för sjukvårdsdistrikten. Finansieringsskyldig-heten hålls kvar på kommunnivån, men inflytandet över vården överförs till ansvars-kommunerna. Det är en väsentlig skillnad mot dagsläget, där varje kommun kan styra den specialistledda vården via samkommunerna. ”Både rätten att ordna service och rätten till representation naggas kraftigt i kanterna. Speciellt som det inte kommer att vara möjligt för en kommun att träda ur ett samarbete”, säger forskaren i offentlig förvaltning vid Åbo Akademi Siv Sandberg.

”Kommunreformen och social- och hälsovårdsreformen skall grunda sig på starka primärkommuner” – samordningsgruppen

Samordningsgruppen för kommunreformen och omstruktureringen av social- och hälsovården föreslår att kommunreformen och social- och hälsovårdsreformen skall grunda sig på starka primärkommuner som består av naturliga pendlings- och upptagningsområden. En kommunbaserad modell är genomskinlig, demokratisk och effektiv, där makten och ansvaret finns i händerna på samma kommunala beslutsfattare. I den kommunbaserade modellen är kommuninvånarnas egna demokratiska påverkningsmöjligheter naturliga. Samtidigt kan serviceanvändarna göra sin röst hörd när det fattas beslut om servicen. Tillgången till närservicen som behövs i kommuninvånarnas vardag, säkerställs i en lag som gäller ordnande av social- och hälsovården. Samordningsgruppen fastställde att ansvaret för att ordna social- och hälsovård bestäms enligt kommunens invånarantal. I enskilda fall kan man avvika från kriterierna gällande befolkningsunderlag, om det finns särskilda skäl till det, t.ex. språkliga rättigheter.