De finländska kommunernas antal har minskat med långt över hundra på tio år, och även om den reform av kommunstrukturen som för närvarande förbereds på många sätt avviker från tidigare kommunsammanslagningar, kan det vara intressant att söka lärdomar ur de senaste årens erfarenheter. Man kan fråga sig om resultatet av sammanslagningarna motsvarade förväntningarna och granska om de ursprungliga löftena uppfylldes, samt också fundera på hur det gick med servicen och närdemokratin. Liksom i Danmark så är de svar man får i Finland om sammanslagningar beroende av vem vi frågar; de som är mest kritiska till en sammanslagning, är de som bor i små kommuner och i kranskommuner kring de urbanare städerna. Det har utförts utredningar kring tidigare kommunsammanslagningar, men det dröjer många år innan vi verkligen sitter med facit på hand, eftersom vissa effekter och inbesparingar syns först med många års fördröjning. Magma och Kommunförbundet önskar ändå redan nu, med tanke på den pågående strukturreformen, presentera en lite annorlunda studie av de tidigare erfarenheterna med särskild tonvikt på några mindre kommuner i förändring.
Etikett: Kommunreform
På senare tid har regeringen vässt sin ett-alternativs strategi kring stora reformer, där social- och hälsovårdsreformen nu är ett uttalat redskap för kommunreformen. Egentligen offentliggjorde samlingspartisten Petteri Orpos koordineringsgrupp för social- och hälsovården ingenting nytt. Redan under Matti Vanhanens regering beslöt man för kommun- och servicestrukturreformens del att en eftersträvansvärd ministorlek för en kommun är 20 000 invånare, en gräns som baserar sig på uppfattningar och inte på forskning.
”Mekaniskt folkmängdstänkande lämpar sig inte för ett land som Finland med stor geografisk yta, liten population och små lokala samhällen.”
Regeringens linjedragning om social- och hälsovårdens organisering skulle försätta kommuner med färre än 20 000 invånare i en pinsam situation, för de skulle vara tvungna att söka sig till suddiga samarbetskonstellationer.
I slutet av 1980-talet pekade de ekonomiska kurvorna brant nedåt och sparobjekt skulle hittas. Fler än en gång låg smockan i luften då den tidigare stadsdirektören i Närpes Gustav Skuthälla vid något byamöte föreslog att deras byskola skulle stängas. Det skulle sparas. Bångstyriga, småskaliga bybor som inget förstår, tänkte Skuthälla då inför deras hotfulla protester. Det gör han inte mera. Byskolan var mer än en skola, där lärare kom och gick, men skolbyggnaden bestod. Här hade generation efter generation bybor lärt sig de grundläggande kunskaperna, att läsa, skriva och räkna. Att hota med nedläggning av en byskola var att provocera de finaste och känsligaste nervtrådarna hos varje bybo, för byskolan förenade mera än något annat – ett monument som pantade på byns själ. Till råga på allt överbevisades Skuthälla om att det ekonomiskt ger ganska så små vinster att lägga ned en byskola.
Samordningsgruppen för kommunreformen och omstruktureringen av social- och hälsovården föreslår att kommunreformen och social- och hälsovårdsreformen skall grunda sig på starka primärkommuner som består av naturliga pendlings- och upptagningsområden. En kommunbaserad modell är genomskinlig, demokratisk och effektiv, där makten och ansvaret finns i händerna på samma kommunala beslutsfattare. I den kommunbaserade modellen är kommuninvånarnas egna demokratiska påverkningsmöjligheter naturliga. Samtidigt kan serviceanvändarna göra sin röst hörd när det fattas beslut om servicen. Tillgången till närservicen som behövs i kommuninvånarnas vardag, säkerställs i en lag som gäller ordnande av social- och hälsovården. Samordningsgruppen fastställde att ansvaret för att ordna social- och hälsovård bestäms enligt kommunens invånarantal. I enskilda fall kan man avvika från kriterierna gällande befolkningsunderlag, om det finns särskilda skäl till det, t.ex. språkliga rättigheter.
Kategorier
Kommunreform mot alla odds
Regeringen beslöt 4.4 att förpassa förslaget till kommunstrukturlag vidare till riksdagen, så tåget rullar vidare, oberoende av att processen ifrågasätts i grunden av större delen av de berörda kommunerna. Kommunförbundets sammanställning av de kommunala utlåtandena till kommunstrukturlagen visar att 176 kommuner har ställt sig negativa till kriterierna för kommunindelning, alltså över hälften av landets kommuner ställer sig skeptiska till att ett givet befolkningsunderlag, pendling, självförsörjningsgrad i fråga om jobb, samhällsstruktur och kommunens ekonomiska situation skall avgöra en kommuns omfattning. Kommuner som inte har någon uttalad åsikt om kommunindelningskriterierna, är 72, medan 56 kommuner ställer sig positiva, och inte oväntat är de sist nämnda landskapscentra och andra större samhällen som förutspås ha fördel av reformen. Av de två- och svenskspråkiga kommunerna är över 70 procent negativa till befolkningsunderlagskriteriet.
I YTR:s nätkolumn för april månad (1.4) skriver Antonia Husberg, projektledare för förutredningsprojektet för landsbygdens serviceprogram vid Kommunförbundet/en-heten regioner och samhällen, om den negativa trenden i servicen för landsbygdens invånare. Här under följer texten, som finns på Landsbygdspolitiska samarbetsgruppens hemsida, i sin helhet:
Ett genuint invånarorienterat välfärdssamhälle 3.0
Vardagliga iakttagelser
Gården har funnits i sekler. Huvudbyggnaden är min mans barndomshem. Trädgården som omger det gula stockhuset inbjuder med sin färgprakt till gemensamma kaffestunder sommartid. Under sensommaren går vi till växthuset efter tomater, gurkor, paprikor och vindruvor. Vår egen småtting älskar skördandet. Hon älskar också ”Fafa aktor”, alltså farfars traktor.
Landsbygden kan behandlas på olika nivåer – internationell, nationell, regional, kommunal och byanivå. Media glömmer allt som oftast bort den lägsta nivån, byn, och talar om bara om kommuner, men byarna blir emellertid dag för dag viktigare då kommunreformen sopar bort kommuner från kartan. Byarna blir kvar och behövs i utvecklingen av de övriga nivåerna. Ovanför dessa nivåer fins dock ännu en kraft, globalekonomin. Den är hart när omöjlig att påverka för kommunerna, för att inte tala om byinvånare. Numera vill man inte bara bort från landsbygden och byarna, utan man flyttar också dit.
Kommundirektören i Sibbo Mikael Grannas säger att det är ytterst osannolikt att metropolområdet runt Helsingfors kommer att indelas i två eller fem kommuner som finansministeriets utredningsmän lär presentera nästa vecka. De fem regionkommunerna kan möjligen fungera som bas för social- och hälsovården i metropolområdet, då samtliga fem regionkommuner har fler än 50 000 invånare, vilket regeringen sett som en undre gräns när man organiserar om social- och hälsovårdstjänsterna i landet. Vårt lands 320 kommuner jobbar dessa dagar under stark tidspress med sina utlåtanden om regeringens förslag till kommunstrukturlag.
I stora kommuner går den personliga kontakten förlorad och beslutsmakten finns alltför långt borta från folket, anser Sven-Erik Bernas och Jonas Lindholm, ny ordförande i kommunstyrelsen respektive -fullmäktige i Korsnäs. Bernas förhoppning är att malmletningen skall ge så gott resultat att gruvdrift igen blir aktuell, och att fler människor som söker en plats där de kan slå sina bopålar väljer Korsnäs. Det är nära till Vasa och Närpes. Bernas och Lindholm ser ingen orsak att Korsnäs skulle ge upp sin självständighet. Lindholm har envisats med att fråga ministrar, riksdagsmän och tjänstemän vilken nytta det är med kommunreformen, men ännu har ingen gett en vettig motivering. Han undrar varför inte stat och kommun kan göra likadant som alla normala företag – ta först reda på målsättningen för och nyttan med en reform. Det är klart att det finns områden där de måste ha samarbete, t.ex. sjukvården. En lista som Kauppalehti publicerade i fjol visade att Korsnäs i fråga om låg skuldsättning låg på sjunde plats bland landets kommuner, där de tio kommuner som hade bäst ekonomi hade alla mindre än 20 000 invånare.
Det blir allt svårare att få service på landsbygden, trots att beslutsfattarna i samband med alla reformer lovar det motsatta. I kyrkobyn i Pernå, Lovisa vet invånarna hur det går till när kommunen försvinner i en fusion. Servicen centraliseras, allt blir mer byråkratiskt och byggnader står tomma, trots att de är i funktionsdugligt skick. Än finns det en skola kvar i byn, Kyrkoby skola, där man hoppas att trenden en dag skall vända. Enligt skolföreståndaren Denise Lindh borde det inte vara svårt att få nya invånare, men det borde vara politikernas och tjänstemännens sak att se utanför stadsgränsen, och hänvisar till fusionen med Liljendal, Strömfors och Lovisa. Professorn i samhällsplanering vid Tammerfors tekniska universitet, arkitekten Staffan Lodenius, har hört liknande historier från många olika håll i landet, men kritiserar inte i sig kommunreformen. Han säger dock att invånarna på landet och planläggarna talar olika språk och ser på utvecklingen på olika sätt.
”Man ska inse i den här diskussionen vad den andra talar om och varför.”
Kyrkoby skolas elever trivs både med skolan och att bo i byn. ”Det är bra när här inte kör så mycket bilar, det är renare luft”, säger Emma-Maria Boberg, medan Emil Ahoranta håller med: ”Vi har sportplanen nära och man får alltid spela där”.
Uppgifterna är från (11.2) webbplatsen svenska.yle.fi.
Länge har näringspolitiken stått i centrum för kommunernas strategier, men nu, mitt bland alla recessioner, kommunreformer och omvälvningar på världsmarknaden, kan man skönja att något nytt är i görningen – kloka och framtidsorienterade kommuner är fullt sysselsatta med att slå fast målen och innehållet i sin egen livskraftspolicy. Kommunförbundet inledde i fjol projektet Nyckeln till livskraft finns hos kommunen och frågan är helt enkelt om vi tror att kommunen har livskraft och framtid eller inte. Kommunens livskraft uppstår ur tillväxtstrategin genom ökad befolkning och fler arbetsplatser, och det är hit som kommunerna strävar. I brännpunkten för den framgångsinriktade kommunens strategier står stärkandet av livskraften, där strategin för sin del delar in de faktorer som skapar livskraften, samt bestämmer kommunens möjligheter att påverka utvecklingen av kommunens livskraft. Trenden att koncentrera befolkning och verksamhet till stora stadsregioner fortsätter och till om med stärks i framtiden, vilket är vad stadsplanerarna och stadsforskarna förutspår. Bedömningen understöds även av befolkningsutvecklingen och förläggningen av nya arbetsplatser under 2000-talet.
Att utvecklingen i Europa går mot större federalism är inget att vara rädd för, menade Sveriges förre statsministern Göran Persson (S) när han talade under Ekonomichefsdagarna i Stockholm (10-11.1). Han sade att det behövs starka politiska institutioner för att balansera ett alltmer våldsamt finansiellt kapital. Eurosamarbetet driver fram ett federalt Europa, var en av Göran Perssons teser. Han tror att det är bra att man tagit fram regler för budgethantering i medlemsstaterna i europeiska organ, att bankunionen snart är på plats och att man snart har den första europeiska skatten, men kände en oro inför risken att Storbritannien kan välja att dra sig ur EU. Persson tror man tar sig igenom eurokrisen, men ser samtidigt ett ökat behov av en stark svensk stat för att kunna balansera ett allt mer federalt Europa och hävda svenska intressen, något han kopplade till diskussionen om statens framtid och regionaliseringen av Sverige. Persson är emot utvecklingen mot regioner och avfärdade bildandet av regionala parlament som kosmetiska grepp och beklagade att han inte lyckats stå emot regionivrarna i sitt eget parti.
Hindersby teater, som hade premiär 18.1 med föreställningen Fritt fram på 60-talet, engagerar så gott som hela byn. Man beskriver en tid när lokalsamhället var nästan hela världen. Under den här tiden hade byarna egen skola, butik, post och hälsovårdare, och man kunde cykla och promenera när ärenden skulle uträttas, och bussarna körde. Mycket var kanske bättre då, men världen och samhället, och lokalsamhället, har förändrats, och det finns ingen väg tillbaka till det som var. Det nya fullmäktige i Lovisa samlades 16.1, i Lappträsk hade man sitt första möte senaste vecka. En av de största frågorna under den kommande fyraårsperioden är hur kommunstrukturens förändringar kommer att påverka östnyländska kommunerna. Allt fler röster höjs för en stor östnyländsk kommun, inte så mycket i Lovisa som västerut, i Borgå och i Sibbo. I Lovisanejden finns en helt befogad rädsla att hamna i periferin i en storkommun med Borgå som centrum, en rädsla som fanns också inför Storlovisa. Många upplever att just så har det gått, för service försvinner från byarna när Lovisa måste spara och effektivera.
En majoritet av österbottningarna verkar stöda tankarna om en, två eller tre kommuner i landskapet Österbotten enligt en undersökning som Svenska Bildnings-förbundet rf låtit göra. Av de tillfrågade i Korsholm, Larsmo, Malax, Nykarleby, Pedersöre och Vörå anser 52 procent att man i samband med eventuella kommunfusioner borde eftersträva en, två eller tre kommuner i Österbotten, varav modellen med tre kommuner var populärast. ”Undersökningen visar på en överraskande positiv attityd bland kommuninvånarna till fusioner. Vi ville undersöka attityderna just i dessa kommuner, där budskapet varit att invånarna motsätter sig fusioner. Skulle man ha tagit med till exempel Vasa och Jakobstad i undersökningen, så hade bilden varit ännu positivare till fusioner”, konstaterar direktören för Svenska Bildningsförbundet Fredrik Guseff. I undersökningen frågades också vilka saker som skulle få en att stöda en fusion av sin hemkommun med någon eller några kommuner, och här tog invånarna ställning för starka primärkommuner, då 61 procent svarade att kommunens stärkta inflytande över sin service skulle vara ett argument för en fusion. Även en förbättrad service och stärkt ekonomi var argument som ansågs vara viktiga frågor med tanke på eventuella fusioner. Undersökningen gjordes av Taloustutkimus 9-16.1.2013. I mätningen intervjuades per telefon 1 000 svensk- och finskspråkiga kommuninvånare.
Medieforskaren Ari Nykvist säger att de slutsatser som kom ut i offentligheten i lördags (26.1) inte alls motsvarar svaren på de frågor som ställdes i Bildningsförbundets undersökning.
Finansministeriet har nyligen avgjort frågan om byarnas tillhörighet. Lovisapolitikern Jan-Eric Björkell (Sfp) och sex andra personer föreslog redan år 2008 att kommungränsen mellan dåvarande Pernå och Borgå skulle ändras så att de tre byarna blir en del av Borgå, som upplevs av många invånare som den mest naturliga centralorten. I folkomröstningen 2007 ville majoriteten av invånarna i byarna att Pernå skulle sammanslås med Borgå i stället för med Lovisa. Men Finansministeriet anser nu att de motiveringar som framförs inte är tillräckliga för att flytta kommungränsen. Efter kommunsammanslagningen år 2010 blev Pernå en del av nya Lovisa. I Lovisa har stadsfullmäktige beslutat att det saknas grunder för att överföra byarna till Borgå. Lovisa skulle förlora såväl invånare och betydelsefulla markområden om Isnäs, Kabböle och Sarvsalö blev en del av Borgå. Minskade statsandelar och bortfall av skatteintäkter skulle ha varit följderna, ifall Lovisa skulle ha förlorat byarna, så finansministeriets beslut var därför välkommet. Lovisa anser att staden klarar av att trygga servicen i området och upplever områdets utsikter att utvecklas som goda, medan man i Borgå är beredd att fortsätta utredningarna om det är möjligt att ändra kommunernas gränser.
Uppgifterna (från 24.1) är från webbplatsen ostnyland.fi.
Svenskfinlands Byars Nyhetsblogg 