Är landsbygden en möjlighet eller börda inom kommunalpolitiken?

Landsbygden diversifieras, även inom en enskild kommun. Byar som finns nära sysselsättningsområden lockar nya invånare och vardagen är livaktig, medan befolkningen i vissa byar minskar och åldras, samt att stimulanserna för utveckling är knappa. Den huvudsakliga skiljelinjen i det kommunala utvecklingsarbetet går dock mellan kommunens centralort och den omgivande landsbygden. Utvecklingen av den senare bygger framför allt på lokalsamhällens aktivitet.

Mer info (på finska) finns på webbplatsen maaseutupolitiikka.fi.

Finansministeriet möjliggör närdemokrati för kommunens fullmäktige – inte för medborgarna

För tillfället förbereder finansministeriet en ny kommunlag, där man gått in för att ”möjliggöra” närdemokrati. Det här låter bra, om det görs på basen av grundlagens intention och de krav på medinflytande som finns i samhället. Men så väl är det inte, för finansministeriets beredning strävar inte till att möjliggöra demokrati för medborgarna, utan för kommunens beslutsfattare. Detta är tragikomiskt; särskilt mot bakgrunden av att den nuvarande lagen inte ställer några verkliga hinder för närdemokrati – tvärtom åläggs fullmäktige att ansvara för närdemokratin.

”Fullmäktige skall se till att kommunens invånare och de som utnyttjar kommunens tjänster har förutsättningar att delta i och påverka kommunens verksamhet.”

Men lagen säger inte hur. Det kan alltså ske litet hur som helst – eller inte alls.

En bra kommun tar hand om sina byar

Demokrati har allt sedan antikens filosofer lanserade begreppet definierats så som vi uppfattar ordet i dag – alla som berörs av ett beslut skall ha rätt att uttala sig i ärendet, och dessutom ställa rättvisa krav, bör tilläggas. ”En bra ny kommun är ett samhälle där byarna accepterar att ortens centrum skall ha hand om kommunens administration i hela dess vidd, rationalisera där det är nödvändigt för ekonomins skull och för en nödvändig hållbar utveckling av olika kommunala organisationer, men inte så att byarnas levnadsvillkor försämras, utan tvärtom ökas. En bra kommun skall också uppmuntra till ”byapolitik” i den meningen att man stimulerar byarnas befolkning till politisk aktivitet och krav på jämlikhet.

Vettigt slå ihop flera kriskommuner till en?

Ingås kommundirektör Jarl Boström tror inte på en storkommun med Hangö, Ingå och Raseborg. Boström menar att utgångsläget inte alls är bra i Västra Nyland. Krisbarometern visar att en potentiell ny kommun är en kriskommun redan från start, så det räcker inte med nya utredningar, man måste bygga helt nytt. Man måste se över den kommunala strukturen, och det finns mycket känslor med i bilden. Politik är känslor, men politiken måste basera sig på en ekonomi som är i balans. Barbro Wikberg från Sfp i Hangö menar att man gick in för den lättare lösningen då Hangö sade ja till en utredning med Raseborg och Ingå, men att man helst vill förbli självständiga.

Det var inte marknadskrafterna som en gång i tiden påbörjade nedläggningarna på svenska landsbygden

Efter Centerns partistämma och Social-demokraternas nyvunna intresse för glesbygdsfrågor har den lätt korporativa frågeställningen om särskild politik för platser utanför storstadsregionerna blivit het, så därför kommer Nima Sanandajis nya bok Krympande eller växande städer (Reforminstitutet) lägligt. Det finns anled-ning att problematisera utvecklingen på platser där avbefolkning och företagsned-läggning länge varit vardag, för i delar av Sverige försvinner de unga och de företag-samma till storstaden och lämnar en miljö där många menar att det inte är någon idé. Inte sällan försöker ledningen för de tynande kommunerna hejda den negativa trenden med mer eller mindre spektakulära byggnatio-ner och satsningar som ”skall sätta orten på kartan”, senast Götene kommuns nedeltidsby för 100 miljoner skattebetalakronor.

Närdemokrati nyckelord i morgondagens Helsingfors

Framtidens nyckelord blir närdemokrati och lokala aktionsgrupper kommer att få mera betydelse, men man måste komma ihåg att kommunalpolitiken är konservativ till sitt väsen och ingenting tyder på att den traditionella kommunala politiken skulle försvinna. Det administrativa arvet är starkt i Helsingfors och samarbetet mellan förvaltningsenheterna fortsätter ändå att öka. Vidare blir boendeföreningarna allt viktigare. Vi kan påverka vår levnadsmiljö genom att ta hand om närmiljön och inte vänta att ”de där borta i stadshuset” gör det. Tillsammans kan husbolag, vängrupper, olika sociala sammanslutningar, vänner och bekanta vara initiativrika och starta olika projekt i den egna stadsdelen, på hemgatan, i huset eller kvarteret. På det sättet har man redan fått stadsdelsfester, festivaler, gatuevenemang och olika roligheter.

Uppgifterna är från en artikel, skriven av Tommy Pohjola, i Hufvudstadsbladet (13.4). Artikeln handlar om helsingforsborna med två scenarion om morgondagen, varav texten ovan är en del av professorn i europeisk historia och lokalpolitikern Laura Kolbes synpunkter om morgondagens Helsingfors. Professorn i urban geografi vid Helsingfors universitet Mari Vaattovaara skriver bl.a. i sitt scenario att möjligheterna att påverka och utveckla lokalt har ökat när beslutandet och informationen kommit närmare olika isolerade invånargrupper.