Regional jämlikhet i främjandet av digitaliseringen – ställningstagande från MANE och SANK

Landsbygdspolitiska rådet (MANE) och skärgårdsdelegationen (SANK) föreslår snabba åtgärder för att trygga förutsättningarna för att bygga regionalt jämlika och supersnabba bredbandsförbindelser. Landsbygdspolitiska rådet och skärgårdsdelegationen föreslår att kommunernas betalningsandel sänks eller slopas i bestämmelserna om stöd för byggande av bredband.

Landsbygdspolitiska rådet och skärgårdsdelegationen betonar de samhälleliga förändringar som till följd av coronapandemin försnabbats: digitaliseringen, platsoberoende arbete och människors multilokalitet. Betydelsen av regionalt jämlik tillgång till supersnabba datakommunikationsförbindelser av jämn kvalitet har ytterligare förstärkts.

Regional jämlikhet i ungdomstjänster kräver satsningar

Det finns tydliga regionala skillnader i tillgängligheten för Navigatorn-verksamheten och ungdomsverkstäder. I stadsområden är tillgängligheten till tjänster bra, men det här minskar kraftigt, särskilt i glesbefolkade landsbygdsområden. Ungdomarnas erfarenhet av serviceklyftor förklarar synnerligen entydigt den typ av kommun de bor i. När servicen fjärmas har ungdomar i landsbygdskommuner till viss del blivit utanför. Man måste fästa uppmärksamhet på tillgängligheten till tjänster som stöder ungdomarnas sysselsättning på landsbygden.

Läs mer på (finska) webbadressen maaseutupolitiikka.fi och i artikelsamlingen Paikkariippumattomuus nuorten tulevaisuuden palveluissa maaseudulla.

Ett nationellt kvalitetsmärke för miljö kan ge skärgårds-, kust- och insjöturismen ett lyft

Turistnäringen i skärgårds-, kust- och insjöområdena kan dra större nytta av den ökade betydelsen av miljö- och naturvärden, tycker jord- och skogsbruksminister Jari Leppä. Enligt minister Leppä ska det planeras ett miljökvalitetsmärke särskilt för små och medelstora företag inom turistbranschen. Kostnaderna för märket ska vara så låga att även de minsta företag som uppfyller kriterierna kan använda märket. Att ge ett sådant nationellt märke stor synlighet har i de flesta europeiska länder visat sig bidra till utveckling av turismen.

Enligt Hanna Kosonen som är riksdagsledamot och Skärgårdsdelegationens ordförande, ska de eventuella nerskärningar i EU-medel som följer av Brexit skötas enligt jämlikhetsprincipen, vilket innebär att skärgårds-, kust- och insjöturismens förutsättningar för utveckling tryggas under den nya EU-programperioden som inleds år 2021.

Snabbt bredband måste byggas ut på glesbygden – parlamentariska arbetsgruppen

Parlamentariska arbetsgruppen för glesbygden förutsätter att det byggs ut en täckande, snabb och symmetrisk bredbandsinfrastruktur på glesbygden, samt att dess vägar, medberäknat vägar av klass 2, hålls i skick. Arbetsgruppen godkände under mötet 4.4 även åtgärder gällande rörlighet, boende och postservice.

”Det är Parlamentariska arbetsgruppens vilja att man på ministerienivå bereder en plan för att utvidga snabba, symmetriska och till kvalitén jämna bredbandsförbindelser över hela landet i enlighet med både nationella och EU målsättningar”, säger arbetsgruppens ordförande, riksdagsledamot Anne Kalmari. ”Dataförbindelserna garanterar jämlikhet mellan dels regioner, dels medborgare och utgör grundläggande infrastruktur i samhället”, betonar Kalmari och berättar att Finland placerar sig på 27:e plats bland EU:s 28 medlemsländer då man granskar täckningen av snabba fasta dataförbindelser i landsbygdsområden. Situationen är oroande, konstaterar hon.

Nya flyttrörelsen sker inom tättbebyggda Finland

Helsingfors

Över tre miljoner finländare kommer år 2030 att bo inom ett 90 minuters pendlingsavstånd till Helsingfors, Tammerfors och Åbo. Sedan 1990-talets ekonomiska krasch, har omkring 650 000 finländare flyttat till en stad. Det intressanta i finländskt samhällsliv är inte längre hur landsbygden avfolkas, för det har redan skett. I dag flyttar vi runt i det stadsdominerade Finland med Helsingfors som landets magnetiska pol och supercentrum. Men även andra centra utvecklar sig. Utmed sydkusten breder arbetande finlandssvenskar och barnfamiljer ut sig över pendlingszonerna som befolkningen i övrigt – den rasande debatten om det indragna Y-pendeltåget visar på det.

Viktigt meddelande från YTR till den nya regeringen

Den offentliga makten har ansvar för att förverkliga grundrättigheterna, oberoende av boningsort. Det behövs ett samhällspolitiskt kompanjonskap. För att utveckla kompanjonskapet behövs alla: stat, kommuner, företag, tredje sektorn och medborgare.

• Den offentliga makten har ansvar för att de medborgarliga fri- och rättigheterna förverkligas jämlikt.
• För att trygga välfärden och servicen behövs samspel mellan det offentliga, tredje sektorn och företagen.
• Utvecklingen av kompanjonskapet hör till staten, kommunerna, privata sektorn som organisationerna.

De här tre cirklarna med samma text i punktlistan innehåller det politiska meddelandet som Landsbygdspolitiska samarbetsgruppen (YTR) godkände 21.5.2015.

Vad för kommande regeringsprogram med sig för landsbygden och för ett regionalt jämlikt Finland?

Under den avslutade valperioden har den nationella landsbygdspolitiken vänts upp och ner, skurits ner och omarbetats. Vad månne kommande regeringsprogram ger för färdkost åt möjligheterna på landsbygden och ett regionalt jämlikt byggande av Finland? Under senaste valperiod skars det ner i den nationella landsbygdspolitiken med 75 procent. Arbetet inom den nationella landsbygdspolitiken har inte varit lätt under de senaste fyra åren. Den 17 juni 2011 kunde skribenten Laura Jänis läsa att i det färska regeringsprogrammet: ”Sektionen för landsbygdspolitik i enheten för landsbygdsutveckling vid JSM:s jordbruksavdelning flyttas till ANM:s enhet för regionutveckling.” Organisationskulturen förändrades, landsbygdspolitiska aktörer byttes och minskade. I början av år 2012 fanns ännu över 2 miljoner euro som anslag för landsbygdens utveckling, medan det i valperiodens slut bara var knappt en fjärdedel, under 500 000 euro.

Landsbygden i behov av en Robin Hood-politik

Social- och hälsovårdsminister Laura Räty undrade för ett drygt halvår sedan hur många finländare som egentligen tjänar under 2 100 euro i månaden. Det är en liten lapsus, men ger en liten vink om hur olikt världen ser ut för olika personer, skriver Peter Backa. Skribenten kom, via Yles räknare, till att det i Westend i Esbo är 27 procent av folket som tjänar mindre. I Helsingfors centrum når inte 37 procent upp till gränsen. I Pensala, där Backa själv bor, är det 55 procent som tjänar mindre än 2 100 i månaden – i Leppäjärvi, Enontekis kommun är det hela 72 procent som inte når upp till det talet. Av detta drar Backa några försiktiga slutsatser. För det första så torde Räty röra sig inom den ekonomiska elit som tenderar att hamna på höga poster, vilket inte är betydelselöst för den politik som förs i landet. Alla människor ser på världen ur sitt perspektiv, i tankesätt och handlande. För det andra visar Backas lilla urval att inkomstskillnaderna även regionalt är avsevärda, viket syns tydligt på Yles karta. Inkomstklyftorna har under de senaste decennierna ökat kraftigt, och det är knappast en alltför vild gissning att inte enbart de fattigaste människorna, utan även landsbygden förlorar i den här utvecklingen.