I de två föregående delarna i Landsbygdspolitikens blogg (del 1 och del 2, se även första och andra inlägget i denna blogg) granskades problematiken med gruppering, dels motsättningen landsbygd-stad och dels det vardagliga utvecklingsarbetet för landsbygdssamhällen. Om och när olika ”vi mot de andra”-indelningar ser ut att lätt bli en utmaning för landsbygdens utveckling på gräsrotsnivå och byggandet av resiliensen, så är självfallet den kritiska frågan hur och i vilken utsträckning sådana här tillspetsade indelningar kan tyglas.
Inom socialpsykologin har man grubblat mycket över hur negativa följder av gruppbaserad diskriminering, som stärkandet av den egna gruppen på bekostnad av externa grupper, skulle kunna stävjas eller förhindras. Ibland kan skillnaden mellan att måna om den egna gruppen och osunt stödjande i praktiken vara svår och tvetydig, och givetvis även avvägande enligt situation och fall.
