Bildkälla: Södra Vallgrund skola
Enligt statistiken har 518 lågstadier nedlagts i Finland under åren 2011-2018. Av nedläggningarna hänförs 66,2 procent till landsbygden. Det här betyder att de genomsnittliga skolresorna har blivit längre, särskilt på glesbygden. För en elev på glesbygden innebär det här nästan 7 gånger längre skolresa än för en elev i ett landsbygdscentrum. De längre skolresorna återspeglas även i att det på landsbygden bor en allt större andel av befolkningen med över 20 kilometer till närmaste lågstadium.
En minskad tillgänglighet av lågstadier är också kopplad till befolkningsutvecklingen i lågstadiernas närområden, för efter att lågstadiet indragits ökar befolkningsförlusterna i skolans närområde (inom 5 kilometer från lågstadiet). Efter nedläggningen accelererar befolkningsförlusterna i närheten av de stängda lågstadierna med 24 procent per år jämfört med åren innan stängningen. Genom att stänga skolorna har kommunerna redan stärkt sina negativa demografiska trender och genomfört negativa befolkningsprognoser.
Den påskyndade demografiska nedgången innebär att nedläggningen av lågstadier inte bara är en fråga om skolnätverket, utan i större utsträckning utveckling av skolans närområde och kommunens livskraft. När servicen blir mer avlägsen, försvagas även livskraften på landsbygden. Lågstadierna på landsbygden är faktiskt investeringar i livskraft. Frågan är om det statliga stödet till småskolor, som avbröts 2006, bör återinföras för att bevara livskraften på landsbygden? I synnerhet kan detta stöd behövas i den glest befolkade landsbygden, där nätverket av lågstadier är glest och avståndet till det andra närmaste lågstadiet är långt.
Läs mer i blogginlägget (på finska) på Landsbygdspolitikens blogg. Skribenten Olli Lehtonen är specialforskare vid Naturresursinstitutet och forskardoktor vid Östra Finlands universitet.
