Bergö i Malax kommun har en ålderstigen befolkning på knappa 500 personer och är förbundet till fastlandet enbart genom en färja. Det här är förutsättningar som ger en förväntan på en minskande befolkning. Men antalet har hållits stabilt under årtionden och anmärkningsvärt är också att det finns mycket få lokala arbetsplatser: antalet arbetsplatser på ön är enbart 21 procent av antalet arbetande som bor på ön.
Det finns ingen brist på boplatser på fastlandet, men ändå väljer människor att bosätta sig ute på ön. Öborna byggde själva en fastighet för äldreboende där kommunen nu driver verksamheten med vårdplatser, som är billigare än det kommunala genomsnittet.
Närpes är en del av den tynande subregionen Sydösterbotten som har hundra kilometer till närmaste regioncentrum i alla riktningar. I motsatt till grannkommunerna har Närpes lyckats behålla sin befolkningsstorlek, inte minst genom ett näringsliv som möjliggjort en kompenserande inflyttning.
Både Närpes och Bergö är humlor som inte borde kunna flyga. Hemligheten ligger bl.a. i faktorer som lokal tillit, nära kontakt till den kommunala förvaltningen och andra externa resurser, aktiva lokala samhällen och strukturer som möjliggör mobilisering.
I ett nerifrån-upp-perspektiv blir den offentliga servicen en del av ett större pussel, där den i vissa fall kan ha en central position medan den i andra kan kompenseras av andra bitar eller av helt nya typer av lösningar, t.ex. äldreboendet på Bergö. För att få till stånd en lokal hållbarhet, behöver vissa områden inte mer än ett tillräckligt handlingsutrymme, medan andra kräver någon form av hjälp för att aktiveras. Poängen är att områden, som ovanifrån ser ut som problem, kan vara bärkraftiga om vissa faktorer justeras.
Det största problemet som små lokala samhällen har idag, är att de måste verka enligt de förutsättningar som gäller för befolkningsmässigt stora platser, vilket gör att de små samhällenas styrkor inte kan komma till användning, de hämmas i sin utveckling. Här bör det heller inte vara fråga om någon konkurrens mellan det perifera och det centrala, eftersom helheten gynnas om alla områden är välmående och utvecklas.
Innovativa lösningar kommer fram genom nära kontakt med lokala intressenter, och det finns således ett behov av att den offentliga förvaltningen – såväl kommunala som statliga organisationer – har mer direkt och kontinuerlig kontakt med de lokala samhällena.
Vi måste nu hitta nya sätt att knyta samman grupper och ge legitimitet åt de offentliga organisationerna, ett behov som syns i städer liksom på landsbygden, men just i fråga om centraliserande förvaltningsreformer är det i större utsträckning de perifera förutsättningarna och intressena som hamnar i skymundan. Mer om ämnet finns att läsa i forskningsrapporten Centraliseringsreformer och landsbygden: en modell för distribuerad landsbygdssäkring, som finns på webbplatsen doria.fi.
Uppgifterna är från en insändare i Vasabladet (12.1), skriven av forskardoktorn Kenneth Nordberg vid Åbo Akademi i Vasa. Nordberg har skrivit rapporten utifrån forskningsprojektet Landsbygdssäkring i landskaps- och vårdreformen. Se även info från forskningsprojektets slutseminarium i denna blogg, byaservice.wordpress.com.
Svenskfinlands Byars Nyhetsblogg 