I Finland finns två riktningar inom landsbygdsforskning. Den ena är agrikultur-forstvetenskapliga traditionen, som är gammal och orubblig, medan samhällsvetenskaplig landsbygdsforskning är den andra och vars volym är betydligt mindre än den agrikultur-forstvetenskapliga. Inom den samhällsvetenskapliga granskas landsbygden som helhet. I centrum är nytt företagande på landsbygden, landsbygden som boendeplats, organisering av servicen, landsbygdspolitik, landsbygdens historiska utvecklingsprocesser, landsbygdens miljöfrågor, samt landsbygdens medborgarverksamhet och nya direkta påverkansformer.
I början av 2000-talet infördes bland universiteten ett tiotal professurer inom samhällsvetenskaplig landsbygdsforskning. Numera är de mindre till antalet, för universiteten har inte beviljat alla en fortsättning. Sett ur universitetens nuvarande intjäningslogik är inte landsbygdsundervisning och landsbygdsforskning tillräckligt produktiva. Undervisningsnätverk med andra universitet intresserar inte. Det här är en följd av universitetslagen år 2010. Men i den nyliberala universitetspolitikens hänryckning har man inte märkt, att det finns nationellt viktiga teman, vilka är alldeles för små för ett universitet, men betydande för Finland. Ett av dessa är landsbygdsforskning och -undervisning.
Omsorgen om nationella viktiga teman förutsätter en vidsynthet och ansvarighet inom universitetspolitiken. Annars hotas hela vetenskapsgrenar att upphöra. Finland är den stora landsbygdens och de små städernas land. Det skulle vara klokt att specialisera sig på landsbygdsforskning. Finland blir inte en stormakt inom stadsforskning, för vi har inte själva tillräckligt med forskningsmaterial.
Läs mer i blogginlägget (på finska) på Landsbygdspolitikens blogg. Skribenten Hannu Katajamäki är professor emeritus i regionalvetenskap.
Svenskfinlands Byars Nyhetsblogg 