Lokala tjänster har sina försvarare, men det etablerade förnuftets röst säger ändå att utvecklingen är mot centralisering, urbanisering och bortrationalisering, ett resonemang som ofta är detsamma vare sig det handlar om att flytta en hälsocentral till en regional centralort, eller om att lägga ner en regional utbildningsenhet och ”flytta” utbildningen till någon av de stora städernas skolor eller universitet.
Därför var det kanske en del som överraskades av den undersökning som Taloustutkimus gjorde på Yles begäran (23.7.2018) och som visade att fyra av fem finländare vill att staten ska garantera samhällsservice så att hela landet kan hållas bebott. Resultatet antyder att relationen mellan stad och landsbygd kanske ser annorlunda ut och är mindre polariserad än man lätt tror. I vårt land med en dryg halv miljon sommarstugor på 5,5 miljoner människor har de flesta stadsbor en eller annan förankring till landsbygden.
Det här är förstås inte samma sak som att leva hela sitt liv på landet, men ganska många stadsbor drömmer om en flytt till landet, om inte för gott, så åtminstone för en tid efter pensioneringen, eller under föräldraledigheten, eller om jobbet tillåter. För sommargäster och andra mer tillfälliga invånare är det inte likgiltigt om bybutiken finns kvar, om det går att få hantverkare för reparationer, om gamla miljöer står och förfaller, om närmaste läkarstation försvinner, om det finns kulturella aktiviteter, byaföreningar, djur och upptrampade stigar.
”Konflikten mellan stad och land uppstår alltså inte mellan två olika människogrupper som saknar gemensamma intressen, utan är, som många andra samhälleliga konflikter, ofta en skrivbordsprodukt som uppstår när skattepengar ska fördelas för olika ändamål. Hur mycket ska ”vi” betala för att ”de” ska bevara tjänster, förmåner, rättigheter.”
Uppgifterna är från en längre artikel, skriven av forskaren i filosofi Nora Hämäläinen, i Hufvudstadsbladet (19.8).
Svenskfinlands Byars Nyhetsblogg 