I debatten om digitalisering och informationsteknik får vi ibland känslan av att det framförallt gäller de ”enkla” jobben, eller kanske de ”enkla” delarna av arbetet. Den riktigt starke kroppsarbetaren ville säkert tro att energiteknik kunde avlasta de lite klenare kollegorna, medan den riktigt välutbildade kunskapsarbetaren vill säkert tro att informationsteknik kan avlasta de lite okunnigare kollegorna. I kroppsarbetarens fall vet vi att han hade fel, för det var de tyngsta och svåraste jobben som maskinerna tog över. I kunskapsarbetarens fall kan det visa sig vara likadant, och det finns tre skäl till att det inte bara är en spännande tanke, utan också sannolikt. Det är ekonomi, ambition och logistik.
Kurvan för vad mänskligt arbete kostar är ganska brant, ju mer vi behöver – desto mer kostar det. Kurvan för vad digitaliserat arbete kostar är ganska flack, där kostnaden är hög i början för att det därefter kostar nästan ingenting att öka volymerna. Ambitionen hos innovatören är det andra skälet till att ”svåra jobb” digitaliseras före ”lätta jobb”, för innovationer och teknik drivs från början av människor med en inre ambition och motivation, snarare än av människor med vinstintresse. Det tredje skälet till att både vilja digitalisera svåra jobb före enkla, är logistik. Allt sedan Taylor lärde oss att kunskapsarbete vinner på specialisering, har vi även föreställt oss att svåra jobb är synonymt med arbetsuppgifter, vilka kräver högt specialiserade kunskaper.
Vi har löst det genom att bejaka två olika utvecklingstrender – urbanisering och ökat resande. Genom att vi bor tätare och tätare så kan vi skapa de underlag som krävs. Men urbanisering innebär också att vi lämnar glesare befolkade områden åt sitt öde. Ökat resande är den andra trenden. Ifall nu patienterna i Åmotfors och eleverna i Billinge inte kan få sin rätt till specialiserad toppkompetens tillgodosedd på hemmaplan, så får någon resa. Digitalisering av kunskapsyrken är ett sätt att frigöra sig från de här logistikproblemen. Vi digitaliserar det vi hittills betraktat som de svåraste delarna av varje yrke och använder människor för att göra det vi betraktat som lätt.
Här är några konsekvenser:
Den del av urbaniseringen som sker av kompetensskäl, kommer att avstanna. När svåra yrken digitaliserats, finns det inte längre någon anledning att bedriva arbete i storstädernas centrum där resor, lokaler och omkostnader är mångfalt högre än i periferin.
Den ständiga jakt på mer och längre utbildning som hittills betraktats som en förutsättning för att sysselsätta befolkningen kommer att upphöra. Just de jobb som kräver lång utbildning, är de som det blir mest ont om.
Statusen för yrken med högt kunskapsinnehåll sjunker snabbt. Den hamnar i stället i de yrken som innebär interaktion med andra människor, samt förmågan att utnyttja den digitaliserade högkunskapsekonomi som finns inom räckhåll.
Vi förändrar gradvis vad vi menar med ”enkla” och ”svåra” jobb. Den som jobbade i skogen år 1900 tyckte säkert att urval, gallring och försäljning var de enkla delarna av skogsarbetet, medan det svåra var att hugga, kvista, barka och släpa fram. Mekaniseringen tog, precis som nutidens digitalisering, sikte på de svåra delarna. Effekten blev att vi numera betraktar urval, gallring och försäljning som de svåra delarna av skogsbruket, medan huggning och leverans är enkelt. Begreppen byter faktiskt plats, och det kommer vi att se effekter av även i digitaliseringsrevolutionen.
Slutsatsen är att i varje organisation och hos varje anställd bör vi flytta perspektivet, för det är inte dina eller organisationens rutinuppgifter och enklaste sysslor som kommer att påverkas av digitaliseringsrevolutionen. Det är de delar av ditt jobb som du betraktar som verkligt unika och svåra att köpa på arbetsmarknaden och riktigt värdefulla i löneförhandlingen.
Uppgifterna är från en artikel i Gränsbrytning – omvärldsbevakning och analys av ett samhälle i förändring (1/2016), skriven av Troed Troedson och Camilla Hending.
Svenskfinlands Byars Nyhetsblogg 