Landsbygden kan spela en betydande roll i omställningen till ett hållbart samhälle, både när det gäller matproduktion, utformningen av bostäder och infrastruktur, men ett hinder är beskrivningen av landsbygden som en plats utan framtid där utvecklingen går kräftgång. Det här menar två landsbygdsforskare när de diskuterar FN:s hållbarhetsmål nr elva. Bara själva formuleringen av målet får Erik Westholm, professor i kulturgeografi och landsbygdsutveckling, samt medlem av regeringens vetenskapliga råd för hållbar utveckling, att reagera, för det speglar en världsbild där staden är i centrum och landsbygden en periferi.
”Städer – och mänskliga bosättningar – ska bli inkluderande, trygga, resilienta och hållbara.”
Ungefär så lyder FN:s hållbarhetsmål nummer elva som ska infrias till år 2030.
Det är anmärkningsvärt att det här hållbarhetsmålet siktar så starkt på städerna, menar han. Det är olyckligt för alla de problem som rör hållbarhetsmålen, rör både stad och land. Madeleine Granvik, forskare i stad-land interaktion vid Sveriges lantbruksuniversitet, suckar över formuleringen och säger att det är så uppenbart att det är stadens normer som gäller i hela samhället, och i det här fallet även i FN:s dokument. Hon önskar att de istället hade en retorik som var tydligt inkluderande, oavsett om den handlar om stad eller landsbygd.
Både Westholm och Granvik menar att staden intar en priviligierad position i relation till landsbygden, vilket syns i politiska dokument, i praktisk handling och i media. Staden framställs som framgångsrik, tillväxtskapande och en motor i samhällsutvecklingen, medan landsbygden sammankopplas med problem, hjälplöshet och behov av stöd. Westholm säger att vi ofta får höra att hälften av jordens invånare nu bor i städer. Men det betyder ju att den andra hälften inte gör det. Staden behöver landsbygden för sin överlevnad, både när det gäller produktion av mat och energi, men landsbygden har också kapacitet att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar.
Man ska inte heller räkna ut landsbygden som en avfolkningsbygd, för de senaste tre åren har befolkningen ökat i alla delar av Sverige, och det beror på invandring. Det finns inget som säger att den utvecklingen inte håller i sig. Vi har en tendens att betrakta inflyttningen som tillfällig, men bara i år kommer närmare 150 000 flyktingar. Fortsätter inflyttningen innebär det närmare en halv miljon nya invånare på några år. I ett längre perspektiv beräknas 200 miljoner människor behöva flytta för att ett förändrat klimat har gjort deras hem obeboeliga.
Westholm menar att vi behöver vara öppna för att det händer något nytt, att landsbygden är på väg att få en roll som vi inte tänkt oss. Med varje invandrad person skapas relationer mellan landsbygden och resten av världen, vilket blir ett utbyte av erfarenheter som kan ge upphov till en ny utveckling – även om integrationen också innebär stora utmaningar. Granvik relaterar också till klimatförändringarna när hon beskriver landsbygdens möjligheter. Hon menar att svensk mark har en tydlig funktion i att producera mat. Hur ska vi vara kapabla att hantera kriser som matkrisen 2008, vilken drabbade de fattigaste länderna, om vi inte har en hållbar landsbygd? Då behövs en plan för hur svenska naturresurser utnyttjas. I en krissituation måste vi kunna vara självförsörjande, och med det följer en landsbygd där människor bor och verkar, men landsbygden som försörjare av stadens behov av mat och energi, skapar också stora krav på interaktionen mellan stad och land.
Enligt vissa forskare är städerna mer hållbara än landsbygden. Men där tycker Granvik att man måste vara mycket mer nyanserad och ställa sig frågan; hållbara utifrån vilka aspekter? Diskussionen förenklas ofta enormt, och den planeringsdoktrin som råder är att städer ska förtätas, för att det är så man får hållbara städer. Men grönytor som försvinner, är en jättefråga när man talar om hållbarhet, både relaterat till klimat, sociala och hälsomässiga hållbarhetsaspekter. Istället för att fokusera på förtätningen av staden borde intresset lyftas till att utveckla mindre orter, för de städer som förtätas idag är fungerande och behöver inte växa mer, menar Granvik och säger att det är på landsbygden det behövs en förtätning med bättre service och nya bostäder.
Westholm tänker i samma banor och säger att staden, som ofta tillskrivs kreativitet, snarare är inlåst i sina egna strukturer. I stort sett varje kvadratmeter har för lång tid intecknats för en bestämd användning, medan landsbygden ger betydligt större utrymme för nytänkande. Här finns möjligheter till den förnyelse som krävs för att hållbarhetsmålen ska uppnås. Men den allra största potentialen har städer på mellan 100 000-150 000 invånare, menar Westholm. I den skalan blir energisystem och avfallshantering effektiva, och avstånden är relativt korta mellan arbete, hem och service.
Uppgifterna är från (20.11) en text av Lotta Nylander som är frilansskribent för forskning.se.
Svenskfinlands Byars Nyhetsblogg 