Kategorier
2015 Nyhetsbrev 40/2015

Vi måste kämpa för den lokala servicen!

??????Regeringen har fattat ett stort beslut om att inom några år koncentrera ansvaret för social- och hälsovårdsservicen till 15 områden, medan ansvaret i dagsläget ligger hos de 317 kommunerna. Detta betyder att nästan hälften av kommunens uppgifter försvinner uppåt till den s.k. självstyrelseområdesnivån, och finansieringen kommer via staten. Målet är att spara tre miljarder genom att strömlinjeforma systemen, samtidigt som jämlikheten och kvaliteten ska garanteras. Reformen är ur många synvinklar historisk till sin omfattning, då det i grunden handlar om en omfattande maktförskjutning i samhället.

Man kommer säkert att spara pengar på något sätt, men frågan är vad resultatet blir för välfärdssamhället. Det är mycket svårt att tro att man i det aktuella fallet, skulle kunna ta bort onödig byråkrati och annat värt tre miljarder. Det är uppenbart att servicenivån är allvarligt hotad, framförallt på landsbygden. En nyhet som kan vara positiv och negativ i regeringsbeslutet är valfriheten, för rätt utfört kan det öppna möjligheter för frivilliga sektorn att genom samarbete rädda välfärden, fel utförd kan det medföra att internationella rikskapitalfinansierade storbolag tar över det mesta av social- och hälsovården.

Nu om någonsin krävs en anti-tes till den rådande utvecklingen som medför centralisering av makt och resurser regionalt, samt ökar ojämlikheten människor emellan. Att bygga upp en dylik anti-tes, som är en nerifrån-upp process istället för uppifrån-ner, är en svår och verkligt tuff utmaning. Men vi måste ändå anta den. Situationen kräver radikalt nytänkande!

Min övertygelse är att om vi på sikt ska hålla någon lokal service, så måste vi delvis göra det själva, och mitt recept är att den service som lagen kräver, delvis ska göras på talko. Min dystra utgångspunkt är att de offentliga resurserna minskar, detta oberoende av hur detaljerna i den kommande reformen ser ut, och resursminskningen gäller inte bara social- och hälsovård, utan alla sektorer. Vill man då hålla kvar servicenivån, så ser jag inga andra möjligheter än frivilliga insatser, d.v.s. ett avtalsbaserat talkosystem.

Det gäller att genom politiskt arbete se till att lagen ger utrymme för serviceproduktion, där det offentliga och tredje sektorn kan bilda partnerskap som producerar service. Det gäller vidare att garantera att kvalitetskraven görs på så sätt, att de passar lokalt frivilligt arbete, inte bara stora organisationer och företag. Byaverksamhet i Finland rf:s alla delar måste samverka: byarna, Leader-grupperna och de andra frivilligorganisationerna. Allt detta kräver invecklade förhandlingar och dynamiska partnerskap.

Om lokala frivilliga organisationer kan producera offentliga tjänster, är det ett viktigt steg framåt för en direkt demokrati. Hittills har inte riktiga partnerskap kunnat skapas, eftersom ett partnerskap måste betyda att båda parter har något viktigt att erbjuda den andra parten. När den offentliga sektorn har både beslutanderätten och resurserna, medan tredje sektorn inte har något, blir det aldrig riktiga partnerskap. Det finns alltså en möjlighet att vända trenden: den första nivån i samhället, byarna, kan få mera inflytande. Om några år kan reformen vara förverkligad. Vi måste börja arbeta nu!

Texten är från en artikel, skriven av Svensk Byaservice tidigare landsbygdsutvecklare Peter Backa, till ett kommande nummer av tidningen Maaseutu Plus – Landsbygd Plus.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s