Sättet att förvalta vårt samhälle håller långsamt på att förändras. Försöket med ett samhällsavtal är ett tecken i tiden. Bakgrunden är helt enkelt den att det offentliga, stat och kommun, inte längre kan styra samhällsutvecklingen som man gjorde tidigare, varav orsakerna är många och delvis paradoxala. Vi har en globalisering, men även en individualisering. Medielandskapet är sig inte längre likt och den ekonomiska makten har stärkts på bekostnad av den offentliga, för att nämna några förändringar. Slutresultatet är att besluten om samhällsutvecklingen inte längre sker på samma sätt som tidigare, och så är aktörerna delvis andra. Det verkar som om man snabbare har reagerat på de här förändringarna, när det gäller utvecklingen av de urbaniserade samhällsstrukturerna, än när det gäller landsbygden, vilket knappast är överraskande i en tid av urbanisering och metropoltänkande.
Det utvecklas intressanta teorier om t.ex. Triple Helix och smart specialisering, och de aktörer som räknas är storföretagen och deras satellitföretag, universitetens ekonomi- och teknikavdelningar, samt de regionala myndigheterna. Storföretag och universitet tenderar att finnas i städerna, medan landsbygdens aktörer hamnar i bakvattnet. På sin höjd tänker man sig att de positiva effekterna nog ska sprida sig till landsbygden också, men hur det ska gå till finns det inga klara planer för. Tanken är att de här teorierna ska hjälpa de urbana samhällena att utvecklas, ge goda strategier och konkreta redskap, samt bygga upp en kompetens för en effektivare utveckling, vilket jag tror att det även sker.
Parallellt med det här pågår även ett forsknings- och utvecklingsarbete för landsbygdsutvecklingen. I europeiska sammanhang är Finland t.o.m. en föregångare, men i ljuset av hur litet landsbygdsutvecklingen uppmärksammas här, i ett av Europas mest rurala länder, är det paradoxalt. Då de nya utvecklingsredskapen som finns för landsbygden inte får genomslag, medför detta att man följer föråldrade strategier. Nätverkssamhället utvecklas inte som det kunde, och samarbete över sektorgränserna är fortfarande svagt, trots att behoven, modellerna och exemplen finns. Olyckligt nog har samtidigt jordbruket, som i alla tider varit basen för landsbygden, allt mer problem. Jordbruket är i nyckelställning när det gäller landsbygdsmiljön och den livsviktiga inhemska matproduktionen.
Men jordbruket kan inte längre rädda landsbygden ekonomiskt, för antalet jordbrukare är för få och dessutom minskar de i antal. I Vörå, en gedigen landsbygdskommun i Österbotten, får nästan 85 procent sin inkomst från något annat än lantbruket. En strategi som bygger på ”Rågens rike-tänkande”, är inte mera framgångsrik.
”För att utveckla landsbygden krävs strategier som utgår från en uppdaterad världsbild – och det lilla samhällets behov.”
Det duger inte med en nationell eller regional strategi, eftersom förhållandena är så olika på olika platser, utan det krävs skräddarsydda lösningar som tar tillvara de resurser och möjligheter som finns lokalt, på riktigt, inte som ett nationellt medeltal. Det krävs även en ny mobilisering av resurserna, annars tar någon annan hand om de resurser som finns, t.ex. vindkraften. Varför är det oftast internationella investerare som bygger ut vindkraften i Finland och far i väg med vinsten? Det finns ju ändå en del kapital på landsbygden också.
Det krävs modernare sätt att uppfatta samhället och nya strategier för utvecklingen av landsbygden. Visserligen sker utveckling och innovationer uppkommer ofta genom praktiskt arbete på landsbygden. Men utvecklingen skulle bli effektivare om den föranleddes av mera kunskap och kompetens som forskningen kan erbjuda. Det nya sättet att arbeta, måste bli praktiskt användbart och nå ut till de centrala aktörerna på landsbygden. Vem skapar en Quadruple Helix som passar Pensala och gör modellen begriplig utgående från en byaverklighet, och hur får vi pensalabor kunskap att använda den i praktiken?
Uppgifterna är från en debattartikel, skriven av Svensk Byaservice tidigare landsbygdsutvecklare Peter Backa, i Vasabladet (22.10).