Kategorier
2015 Nyhetsbrev 32/2015

Flyktingmottagandet får inte ses som en lösning att vända befolkningsutvecklingen i krympande kommuner

Immigranter
Nordafrikanska immigranter på Sicilien
Bildkälla: Wikimedia Commons

Varför är vissa kommuner mer benägna att inte säga nej, utan i stället tar emot upp till tvåhundra gånger fler flyktingar per invånare än andra kommuner. För att förstå detta måste man känna till befolkningsutvecklingen i Sveriges kommuner och hur stora skillnader som råder. Generellt sett har storstadskommunerna och de så kallade kärnkommunerna, som exempelvis Örebro, Karlstad, Jönköping och så vidare, vuxit starkt, vilket kännetecknar att dessa kommuner också går väldigt starkt ekonomiskt med högre genomsnittliga inkomster, starkare arbetsmarknad, men också med ett konsumtionsutbud som lockar framför allt den yngre befolkningen.

De krympande kommunerna, som utgör i princip hälften av Sveriges kommuner, får en motsatt utveckling – arbetsmarknaden försvagas, köpkraften avtar, vilket innebär att affärer, kaféer och restauranger får svårt att klara sig, skolans elevunderlag avtar, medelåldern ökar och det föds färre barn o.s.v. Detta gör att ännu fler söker sig därifrån. Utvecklingen är en av Sveriges tuffaste utmaningar på sikt, och nu håller den på att förstärkas av flyktingkrisen. Många av de krympande kommunerna får med flyktingmottagandet en chans att växa, och för många har det rent av blivit en uttalad strategi inför framtiden. I senaste veckas regeringsförklaring (15.9) kopplade statsminister Stefan Löfvén samman flyktingmottagandet med Sveriges förmåga att stå ”rustat för den demografiska utvecklingen”. Jag har även mött åtskilliga företrädare för krympande kommuner som uttryckt samma förhoppning.

Kommuner har förstått att befolkningsstorlek är viktigt för att det ska bli en positiv utveckling. Men faktum är att befolkningsstorlek inom regionalekonomin används för att fånga köpkraften, och för att köpkraften ska öka, krävs det att de som bor på platsen ska komma i arbete. I en analys som jag genomfört som testar sambandet mellan flyktingmottagande per invånare under år 2013 och de socio-ekonomiska strukturer som redan fanns i kommunen 2012, d.v.s. redan före mottagandet, så fann vi följande samband: kommuner med mer omfattande flyktingmottagande hade också en signifikant mycket högre arbetslöshet, högre ohälsotal, lägre andel högutbildade och även lägre lönenivåer. Alla dessa faktorer hänger även samman med en negativ befolkningsutveckling.

Med andra ord ser vi hur en stor mängd kommuner – som redan från början har en svag ekonomisk utveckling och större sociala problem – tar emot en stor mängd flyktingar per invånare.  Många gånger gör detta för att växa, eftersom inrikes födda individer under en längre tid har valt att lämna platsen. Faktum är att de krympande platserna har mycket tuffa utmaningar framöver, och som vi också visat, saknar en majoritet av dessa krympande kommuner en strategi för att krympa. I stället för att mobilisera, skapa strategier och en plan B när tillväxten uteblir, så sticker nu alltför många huvudet i sanden och säger ”Se, nu växer vi igen!”. En höjning av ersättningen för flyktingmottagandet kommer säkert att ytterligare förstärka incitamenten för krympande platser att ta emot fler, medan det är tveksamt om det påverkar de växande kommunerna.

Men flyktingmottagandet vänder naturligtvis inte den negativa utveckling som krympande platser går igenom, utan det är integrationen som kan göra det. En viktig faktor här är naturligtvis möjligheten att få ett jobb. Det vi gör nu är att placera en mycket stor mängd individer som flytt från svåra upplevelser och förväntar oss att de ska vända en trend som kommunerna själva varit oförmögna att göra under decennier. Få av dessa krympande kommuner är redo för en sådan massiv uppgift. Hur många som faktiskt har en strategi för att flyktingmottagandet ska lyckas långsiktigt, är okänt. Min gissning är att några kommer att klara det, men att en majoritet av dem riskerar att utvecklas till platser med stort utanförskap och koncentrerad fattigdom.

Hittills har debatten i hög grad fokuserat på de kommuner som i princip inte tar emot några flyktingar. Oftast är förklaringen att det råder en brist på bostäder, men kostnaden för att bygga nya bostäder i växande kommuner, kommer att understiga den kostnad som kan komma att uppstå från det stora utanförskap som vi nu riskerar att åstadkomma under många år framåt. Alla svenska kommuner bör ha en beredskap att ta emot flyktingar, men mottagandet får inte ses som en lösning på ett annat långtgående strukturellt problem, nämligen att vända befolkningsutvecklingen i krympande kommuner, där utmaningarna sedan tidigare är väldigt omfattande.

Uppgifterna är från en debattartikel i Dagens Nyheter (20.9). Skribenten Charlotta Mellander är professor i nationalekonomi vid Jönköping International Business School,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s