Kategorier
2015 Nyhetsbrev 28/2015

Samhällsvetenskaplig landsbygdsforskning tynar bort – professor Hannu Katajamäki

Hannu Katajamäki
Hannu Katajamäki

Inom landsbygdsforskningen finns det två inriktningar. Den ena, agrikultur-forstvetenskapliga, är gammal och orubblig, medan den andra, samhällsvetenskaplig landsbygdsforskning, har betydligt mindre resurser. Det är den här andra inriktningen som hotas att tynas bort. Läs professor Hannu Katajamäkis artikel här nere (redigerad), som även ingått i Vasabladet (18.7) och kommer att ingå i ett kommande nummer av tidningen Maaseutu Plus – Landsbygd Plus.

Landsbygdsforskningens ena tradition tynar bort

I Finland finns två riktningar inom landsbygdsforskningen.  Den första, agrikultur-forstvetenskapliga, är gammal och orubblig. Spetsen är agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet. Kvaliten på denna tradition är internationellt på topp. Naturresursinstitutet, som startade i början av detta år, representerar mestadels den första traditionen.

Den andra traditionen är samhällsvetenskaplig landsbygdsforskning, vilken har betydligt mindre resurser. Denna tradition undersöker landsbygden som helhet.  Forskarna är bl.a. intresserade av landsbygdens roll i samhället, landsbygdens nya företagsamhet, landsbygden som boplats, landsbygdens service, landbygdens historiska utvecklingsprocesser, miljöfrågor, medborgaraktiviteter på landsbygden och landsbygdspolitik.

Professurer

Samhällsvetenskapliga landsbygdsforskningens främsta enhet är Helsingfors universitetets Ruralia-institutet, beläget i Seinäjoki och St. Michel. Även Joensuu är ett viktigt centrum, särskilt Karelska institutet. Centret för  den tvåspråkiga landsbygdsforskningen, med en professur vid Vasa universitet och en professur vid Åbo Akademi, måste också nämnas. Vasatraditionen är stark både nationellt och internationellt.

Jag representerar samhällsvetenskaplig landsbygdsforskning. År 2003 utnämndes jag till professor i regionalvetenskap med specialområdena landsbygdspolitik och landbygdens strategiska utveckling. Lite senare inrättades en motsvarande professur vid Åbo Akademi i Vasa. Tillsättandet av professurerna blev möjligt  tack vare den av statsrådet tillsatta Landsbygdspolitiska samarbetsgruppens delfinansiering för fem år. Härigenom grundades vid flera universitet landsbygdsprofessurer, sammantaget tio stycken.

Den dåvarande Landsbygdspolitiska samarbetsgruppens generalsekreterare Eero Uusitalo jobbade skickligt för att ordna delfinansieringen, och dåtida jord- och skogsbruksminister Jari Koskinen (Saml) bevisade mod och  landsbygdspolitisk vishet när han fattade beslut enligt Eero Uusitalos  framställning. Att grunda tio professurer på det här sättet, är mycket innovativt och vågad högskolepolitik. Om man hade framställt en sådan här begäran till kultur- och undervisningsministeriets representanter, skulle de förmodligen ha skrockat och en ordningsman skulle ha visat den stackars eldsjälen ut.

Storhetens ideologi

Efter fem år omvandlade Vasa universitet landsbygdsprofessuren till ordinarie tjänst. Tyvärr har alla universitet inte gjort det samma. Landsbygdsprofessorerna håller på att bli färre och även Rural Studies, nätverket för samhällsvetenskapliga landsbygdsstudier, krymper. För universitetens logik att tjäna pengar, är landsbygdsforskning och -studier alltför ineffektiva. Det här är följden av universitetslagen från år 2010. Nu vill man skära revor och konkurrensutsätta universitet i profileringens namn.

Vi lever i nyliberala tider, även inom högskolepolitiken. Storhetens ideologi har en hegemonisk ställning. Man har glömt att det finns viktiga nationella teman som måste skötas tillsammans, och att universiteten måste ha öronmärkta pengar för att befrämja sådana teman. Ett av dem är definitivt  tvärvetenskaplig landsbygdsforskning och tvärvetenskapliga studier.

Regeringen måste fatta ett politiskt beslut för att viktiga nationella teman, som landsbygdsforskning och -studier,  sköts genom samarbete mellan universiteten. Resurser måste även allokeras. Gör man inte på det här sättet, så hotas många små vetenkapsgrenar att försvinna. Nu talar högskoleeliten med liv och lust om profilering och att välja bort. Om ingenting görs, kommer man i framtiden att tala om dumhetens ideologi, nyttiga idioter och brott mot kulturstaten.

Hannu Katajamäki
Professor i regionalvetenskap
Vasa universitet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s