En modern bil är inte konstruerad för grusvägar, utan helt anpassad till det jämna, skonsamma livet på asfalterade vägar, så det blir dyrt att utsätta dessa känsliga ting för grusvägens brutala behandling. Men kan inte bilarna formas efter landsbygden så får landsbygden formas efter bilarna. En ordentlig beläggning är vad vi behöver: helst asfalt, men oljegrus fungerar också bra. Till en början kan vi i varje fall begära att grusvägen underhålls på ett professionellt sätt: den ska ju skrapas så att vattnet kan rinna av, men nu skrapas den snarare till ett dike och vattnet blir kvar och förvärrar gropbildningen. Det kan ta en halvtimme att köra de åtta kilometrarna av slingrande grusväg från byn Södra Fjäll i Eda kommun, Värmland ut till 61:ans släta asfalt, om inte den trasiga vägen egentligen bara är ett försök att få oss att tröttna på landsbygdslivet och dra till Karlstad eller Göteborg – en konspiration organiserad av storstadsmaffian.
Det talas varmt och högtidligt om en levande landsbygd, men känslorna svalnar snabbt när det kommer till betalning, och det är klart att det inte lönar sig i någon marknadsmässig mening att asfaltera denna vägstump. Det gör det å andra sidan inte med kringfart Stockholm heller, men blir en satsning bara tillräckligt stor och storstadsnära, kan olönsamheten alltid försvaras med de väldiga samhällsvinster som väntar. Att bygga en kringfart för trettio miljarder är helt i sin ordning, medan knappt 10 kilometers beläggning för kanske några miljoner är otänkbart. Det är den galopperande urbaniseringens ekonomi och den modernistiska klockartron på stora och dyra, tekniska innovationer. Höghastighetstågen är ett annat bra exempel. De kommer att kosta skattebetalarna många, många miljarder, drivas med förlust och endast förstärka storstadstrenden.
Uppgifterna är från en artikel, skriven av Tommy Hammarström, i Expressen (7.6). Hammarström är fristående kolumnist i tidningen.
Svenskfinlands Byars Nyhetsblogg 