Kategorier
2015 Nyhetsbrev 16/2015

Hur ser ministeriernas problemförteckning ut när man läser den med ”landsbygdsglasögon”?

Promemorian Suomen tilannekuva hallitusohjelmaneuvotteluiden tueksi keväällä 2015Ritva Pihlaja, specialsakkunnig och forskare vid Landsbygdspolitiska samarbetsgruppen, skriver i Landsbygdspolitikens blogg om den publicerade förteckningen över besvärliga problem som ministeriernas kanslichefer uppgjort. Pihlaja ser på promemorian, Suomen tilannekuva hallitusohjelmaneuvotteluiden tueksi keväällä 2015 (Finlands lägesbild som stöd för regeringsprogramsförhandlingarna våren 2015), ur landsbygdens synvinkel – vad sägs i texten och under vilka rubriker förekommer ordet landsbygd. Hela blogginlägget kan läsas här under:

Snubblar också den nya regeringen över besvärliga problem?

I mitten av mars publicerade ministeriernas kanslichefer en förteckning över 11 besvärliga problem, samt råd om hur problemen skulle kunna lösas. Förteckningen är avsedd att utgöra ett hjälpmedel för politikerna när dessa ska utarbeta ett strategiskt regeringsprogram. Hur ser förteckningen ut när man läser den med ”landsbygdsglasögon”?

Ordet ”landsbygd” förekommer på tre ställen i kanslichefernas 22-sidiga promemoria.  I stället för att dividera om huruvida tre är litet eller mycket, lönar det sig att fästa uppmärksamhet vid det som sägs i texten och under vilka rubriker som ordet landsbygd förekommer i promemorian.

Kanslichefernas promemoria kan uppfattas som ett allvarligt budskap som värnar om invånarna på landsbygden. Jag tar här upp två punkter som de som förhandlar fram regeringsprogrammet bör ha klart för sig och ständigt reflektera till.

#1: Ökad ojämlikhet

Första gången nämns landsbygden i promemorians avsnitt 2, ökad ojämlikhet:

  • Ett hot mot landsbygden är att livsvillkoren försämras på många sätt och att tjänsterna flyttar allt längre bort.
  • Särskilt svårt är det att trygga tillräcklig service … för befolkningen i glesbygden.

I de råd som kanslicheferna ger, talas det om hela befolkningens välfärd och tryggande av tillräcklig service. De efterlyser socialpolitik som främjar jämlikheten, samt ett allt tätare samarbete mellan förvaltningsområdena på den nationella, regionala och lokala nivån. Detta sägs förutsätta samarbetsstrukturer och praxis på alla nivåer av beslutsfattande.

#2: Sämre samhälleligt förtroende

I det andra avsnittet, som är viktigt ur landsbygdens synvinkel, talas det om förvittring av det samhälleliga förtroendet.

Kanslichefernas promemoria är ord och inga visor. Social ojämlikhet och utsiktslöshet minskar förtroendet för förvaltningen och andra människor. Besparingsåtgärderna sänker nivån på service och försvårar tillgången till service. Röstningsaktiviteten sjunker, deltagandet polariseras, det sociala engagemanget minskar. Förvaltningens stela strukturer och ett byråkratiskt språk gör deltagandet svårt.

  • Stora reformer kan inte genomföras, om medborgarna inte har förtroende för besluten.

I detta avsnitt ger kanslicheferna bl.a. rådet att medborgare, företag, tredje sektorn och det allmänna ska samarbeta vid planeringen, utvecklingen och produktionen av tjänster.

Det är bra att problemen identifieras och att det talas om dem, men vad händer sen?

Det är lätt att hålla med om de problem som kanslicheferna identifierat och de lösningar som dessa föreslår. De är verklighet på landsbygden och i landsortskommunerna.

Problemen är särskilt komplexa i glesbygden. När de offentliga strukturerna och tjänsterna finns på allt längre avstånd, ökar samtidigt risken för att landsbygdsområdena och invånarna på landsbygden utestängs från social verksamhet och utveckling. Denna utveckling håller redan nu på att leda till att de grundläggande rättigheterna för medborgare som bor på landsbygden inte blir tillgodosedda.

Också den nya regeringen kommer att snubbla över dessa svåra problem, om den inte aktivt och målmedvetet satsar på skapandet av lösningar.

De ytterst allvarliga frågor, som t.ex. har anknytning till tredje sektorn, medborgaraktiviteten och organisationsverksamheten, samt det samarbete som dessa bedriver med det allmänna, hör för närvarande inte till något ministeriums ansvarsområde.

Allokeringen av resurser till sådant arbete inom statsförvaltningen är totalt underdimensionerat. Också Kommunförbundets resurser är helt otillräckliga i detta hänseende. Utvecklingsarbetet på den lokala och den regionala nivån baserar sig huvudsakligen på småskalig projektfinansiering.

Utan någon klar ändring i politikens inriktning och i resurserna för sådant arbete stannar kanslichefernas allvarliga budskap endast vid vackra ord.

Ritva Pihlaja

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s