Kategorier
2014 Nyhetsbrev 11/2014

”Innovationsupphandling kan rädda Sveriges landsbygd”

Ordet innovationsupphandlingDen offentliga sektorn upphandlar årligen varor och tjänster motsvarande drygt 15 procent av Sveriges BNP eller för ca 600 miljarder kronor per år. Lagen om offentlig upphandling (LOU) är en mycket viktig reglering hur inköp från det offentliga ska gå till, bl.a. ska lagen förhindra inköp där inte alla kan vara med och lägga ett anbud. Inte allt för sällan ställer dock lagstiftningen till det för mindre och avlägset belägna orter. Nu pågår i Gävleborgs län med Inköp Gävleborg som huvudman ett spännande projekt, Innovationsupphandling ”X”, med syftet att skapa en plattform där innovativa upphandlingsmodeller kan utvecklas och testas såväl praktiskt som teoretiskt, innan de genomförs i ordinarie linjedrift. Ett annat mål är att skapa en arena för möten mellan olika professioner/aktörer som inte alltid träffas naturligt utanför sina yrken och branscher. För de som vill ha utveckling och möjliggöra förändring är det ett mycket spännande projekt, och för de som bor på landsbygd eller i glesbygd kan det rent av vara en överlevnadsfråga, att framöver tillåta upphandling på nya sätt.

Vi kan tänka oss en by med totalt 500 invånare, 60 km till närmaste centralort, där skolan, affären, äldreboendet lever under ständigt nedläggningshot, där företagande i vissa fall bara är möjligt en kort tid under året, där posten enligt gällande regler kan flytta ut sin utdelning till närmaste riksväg, 20 km från bostaden i vissa fall. Byarådet jobbar här inte bara i motvind, utan mot storm och ett föreningsliv som börjar klinga av. Men tänk om matinköpen till skola och omsorg skulle ske lokalt i byns affär, som för närvarande är lönsam några månader varje år, att byarådet skulle sköta vissa transporter, att ortens restaurangägare, som för närvarande bara kan driva restaurangverksamhet några månader varje år, helt plötsligt skulle laga mat till skola och omsorg varje dag. Vilken bred plattform det skulle skapas för att kunna ha öppet och erbjuda lagad mat i olika former för boende, besökare och förbipasserande.

Vad skulle det innebära om ortens potatisodlare, en köttproducent eller liknande, kunde sälja närproducerat eller etablera sig på orten? Tänk om det gick att ordna så att de äldre som bor i de allra yttersta områdena på ett enkelt sätt kunde besöka byn – delta i föreningsliv, äta tillsammans eller till och med gå på restaurang, träffa sjuksyster och sjukgymnasten. De yngre som bor kvar skulle helt plötsligt få en framtidstro, en tro på att det kan skapas arbetstillfällen, även på landsbygden.

Det går säkert även att skapa ett samarbete med posten som håller på att försvinna och nästan säkert går det att involvera snöplogsentreprenören och sotarn i hela upplägget. En ”fixarfunktion” baserad på någon form av Rut-avdrag är självskrivet. Det är värt ett försök att upphandla mat, tillagning och transport, på ett nytt sätt, där utgångsläget kan vara vad det kostar i dag. Alternativet är förmodligen att ”byn” dör ut, inte bara i detta beskrivna fall, utan på många ställen i Norrland och i Sveriges inland. Vad gäller konkurrens, så blir nog ingen gladare än byborna, om fler på sikt vill etablera sig i byn.

Uppgifterna är från en artikel (27.2), skriven av kommunstyrelsens ordförande i Ljusdal Roland Bäckman, på webbplatsen upphandling24.idg.se.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s