Startskottet för demokratipolitiken kom 2003 i och med ett politikprogram om medborgarpåverkan. Under tio år har ett inte helt oansenligt förvaltningsmaskineri för demokratipolitiken vuxit fram, men det finns också konkreta förbättringar som medborgarinitiativet och en öppnare förvaltning. Samtidigt finns också en motsatt utveckling. Det breda kommittéarbetet med vetenskapliga utredningar och alternativa förslag har nästan helt ersatts av beställningsarbeten som utförs av tjänstemän och utredningspersoner. Att demokratipolitiken inte genomsyrar politiken visar kommun- och vårdreformerna, där närdemokratitankarna hotar att urvattnas totalt. Professor emeritus Heikki Paloheimo, som utvärderat den finländska varianten av demokratipolitik, påpekar att man inte har fäst uppmärksamhet vid att kommunerna lider av ett demokratiunderskott när reformerna har beretts. Demokratipolitiken framstår något av ett byråkratiskt elitprojekt, som fungerar uppifrån nedåt, då det ligger i sakens natur att trycket borde komma nedifrån.
”Människorna måste få nya påverkningsmöjligheter, sådana som motsvarar dagens behov och villkor, som sprider makten och därmed öka tilltron till politiken.”
I den nya grundlagen från 2000 skrevs det in att samhället, makthavarna, ska befrämja den enskilda medborgarens möjligheter att vara samhälleligt aktiv och att faktiskt påverka det politiska beslutsfattandet, vilket kallas för demokratipolitik.
Uppgifterna är från ledaren i Hufvudstadsbladet (24.2), skriven av Susanna Ginman. Se även tidigare text i denna blogg.
Svenskfinlands Byars Nyhetsblogg 