Det var en gång tre ministrar som beslöt att göra en tågresa. De ville bekanta sig med olika orter, vidga vyerna och förnimma medborgarnas vardag. Tåget avgick från Helsingfors centralstation en halv timme försenat. Resan började med glatt småprat, landskapsbeundrande och med att svära över mobilernas instabila hörbarhet. I Tammerfors var tåget en timme försenat. Resan fortsatte mot Österbotten. När tåget nådde de kärriga markerna norr om Parkano, blev landskapet mycket dimmigt. I dimman kunde man se disiga gestalter med förstenade ansikten och träklubbor i händerna. Dimman bedövade ministrarna, men de vaknade plötsligt p.g.a. en skakning som nästan stämde blodet. Ministrarna märkte att resan fortsatte, men nu satte de på träbänkar. Alla resenärer hade försvunnit. Den modigaste ministern kollade situationen, kom tillbaka och anmälde: Det är ett ånglokomotiv.
Tåget började sakta in, stannade. Stoppet varade fem, tio, femton minuter. En underlig tystnad, bara en liten väsning av ångan. Den modigaste tog igen initiativet: Låt oss gå ut och kolla vad har hänt. Ministrarna gick försiktigt ned till en smal perrong. Till höger såg de en enkel, liten stationsbyggnad. De gick närmare och såg en suddig text, Negativ stämning. En av ministrarna mindes att Jyrki hade berättat om orten: dålig plats, otrevliga människor. På väggen kunde de också läsa ett meddelande: Det finns ingen bussförbindelse längre till Strukturförändring p.g.a. att vägrenarna rasat. Vi beklagar. Bakom stationen fanns ett torg fullsatt med människor. Vid kanten såg ministrarna en strålande, levande och tredimensionell bild, åtminstone 20 meter hög. Med tindrande ögon kände alla igen mannen på bilden. Det är Jyrki. Negativismens elaka orm ringlade sig över torget med sinande krafter: slutet var nära. Ett tilltagande nynnande hördes, ord som blev allt tydligare: Fräls oss, vi vill tro, förlåt, större kommuner, effektivitet, vi stöder centraliseringen, randkommunernas friresande måste stoppas, privatisering är underbart, mottagare av socialskydd måste som motprestation arbeta för pengarna de får.
Tågets ångvissla kallade för fortsatt resa. Tystnaden i kupén bröts med en lycklig suck av lättnad: Det var strålande och fantastiskt ledarskap. Nu ska jag twittra och berätta alla mina anhängare. Det var dock omöjligt därför att också elektriciteten hade försvunnit. Tåget stannade igen. Resenärerna blev förvånade när de märkte att tåget hade anlänt till rälsarnas slut. De märkte dock två skyltar som pekade mot det ändlösa kärret. På skyltarna stod med falnade bokstäver: Kommunreform och Sote. Det var dock hopplöst att börja promenera mot de stora målen, färden skulle vara ansträngande och man skulle inte hinna fram i tid, regeringsperioden skulle inte räcka till. Ministrarna återvände till kupén. Då fick de en gemensam insikt: de drog för gardinerna och för säkerhets skull slöt de också ögonen. Ministern som hade tagit rollen som ledare delade ut instruktioner: Låt oss sitta i lugn och ro, låt oss vagga våra kroppar och inbilla oss att tågresan fortsätter mot Kommunreform och Sote. Förslaget hyllades: så här knäcker vi tillsammans problem, vi är Finlands hjältar, vi betjänar det nya fosterlandet. När ministrarna hade rest i ett halvt dygn, började de tveka, rygg och höfter värkte: Vi är rädda, vi vill vakna, vi vill åka till Bryssel.
Texten är från en något längre artikel i Vasabladet (1.2). Skribenten Hannu Katajamäki är professor i regionalvetenskap vid Vasa universitet och tillika landsbygdsprofessor.
Svenskfinlands Byars Nyhetsblogg 