Kategorier
2014 Nyhetsbrev 04/2014

Det perifera samhället måste själv ta tag i sin framtid

Kommunvapen - Kaskö, Kristinestad  och Närpes
Bildkälla: Wikimedia Commons

Under 1990-talet introducerades olika former av kontrakts- och marknadslösningar, som delvis ersatte den traditionella hierarkiska, byråkratiska förvaltningsmodellen. Den här utvecklingen ledde i sin tur till en övergång från government till governance, vilket betyder att även den andra och tredje samhällssektorn inbjöds att delta i planeringen av samhället genom olika former av samarbeten, t.ex. Leader-programmet, som lyckats engagera en mångfald av aktörer till att samarbeta för utvecklingen av den egna hembygden. Den finländska staten verkar nu åter gå in för en starkare styrning, mer government, vilket främst motiveras av behovet av större förvaltningsenheter och av att governance-systemet gett upphov till organisationer som ligger utanför direkt demokratisk kontroll, men det ligger också nära till hands att misstänka att government-vändningen är ett svar på en allmän uppfattning på statlig nivå, att styrningen av samhällsutvecklingen varit på väg att falla staten ur händerna. Den här tendensen är tydlig i kommun- och social- och hälsovårdsreformerna, men även i KOKO-programmet som snabbt fick stryka på foten då ekonomin började kärva. Det blir allt mer så att EU-programmen upprätthåller bottom-up-processer, medan staten arbetar för att öka styrningen ovanifrån. Den rurala regionen Sydösterbotten är ett bra exempel på att det här inte är rätt väg att gå, för speciellt perifer landsbygd måste få verktyg, d.v.s. en viss del makt och resurser, för att ha möjlighet att rädda sin egen framtid.

Sydösterbotten är en verkligt perifer region, med 18 000 invånare i tre små städer – Kaskö, Kristinestad och Närpes – med omkring 100 kilometer till en större stad i alla riktningar, en situation som borde verka som en stark drivkraft för städerna att samla sina resurser för regionens överlevnad. I stället har det visat sig vara svårt att komma överens, där svårigheterna till stor del kan härledas till språkförhållandena och disparata lokala identiteter. Starka lokala kulturer är tillgångar för samhällen, men då städerna är små och hela regionen befinner sig i utsatt läge, borde man arbeta för att få fram en gemensam regional identitet. Ett första steg kan vara att fastställa de identitetsmässiga band som föreligger. Under 1980-talet vallfärdare samhällsutvecklare till Närpes för att bevittna den framgångssaga orten var – en landsbygdsort med tillväxt och en imponerande entreprenörskapsanda, men sedan dess har samhället förändrats. Orter och regioner som saknar högre utbildning tappar oundvikligen den unga generationen. För att en perifer region som Sydösterbotten ska överleva räcker det således inte längre med en stark entreprenörsanda – det krävs arbetsplatser för allt mer välutbildade ungdomar, för såväl kvinnor som män.  En region som Sydösterbotten kan inte vänta sig att top-down-styrningen ska rädda regionen, utan det är det perifera samhället självt som måste ta tag i sin framtid, och för att det ska vara möjligt, krävs ett brett samarbete mellan alla aktörer i det lilla samhället.

Finland har ett fungerande system, där kommunerna haft möjlighet att främja utvecklingen av näringslivet genom att man upprättat ett nära samarbete mellan främst yrkeshögskolor och företag. I perifera orter, som saknar många av de forsknings- och utbildningsinriktningar som behövs, har teknologicentraler kunnat koppla upp sig till nationella och även internationella forskningsnätverk, och sålunda förse det regionala näringslivet med nya impulser. Det här är ett sätt för en perifer region att mobilisera för sin egen framtids skull. Samarbete i olika typer av plattformar, med berörda parter från samhällets alla sektorer, har visat sig vara ekonomiskt fördelaktigt. För att lyckas med nämnda aktiviteter i befolkningsmässigt små och perifera områden, krävs det att alla aktörer drar åt samma håll – i fallet Sydösterbotten måste framförallt näringslivet och de tre städerna komma överens om en gemensam utvecklingsinriktning. Städerna har olika karaktärer och styrkor som kompletterar varandra. Att slå samman kommuner enbart i syfte att skapa stora enheter, riskerar att göra samhället mer toppstyrt och på det sättet riskerar samhällets yttersta resurs (folket) att förbli outnyttjad. Det har inte perifera rurala områden råd med, utan i stället bör man upprätthålla och skapa strukturer som ger även de små samhällenas befolkning utrymme till handling.

Texten är från en något längre artikel, skriven av doktorand Kenneth Nordberg vid Enheten för Demografi och landsbygdsforskning vid Åbo Akademi i Vasa, till ett kommande nummer av tidningen Maaseutu Plus – Landsbygd Plus.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s