Arbets- och näringsministeriet, samt jord- och skogsbruksministeriet offentliggjorde nyligen en ny klassificering som beskriver indelningen av landet i städer och landsbygd. Man har använt detaljerad platsbaserad information, vilket gör att olika slags landsbygd kan identifieras på mycket noggrannare sätt än med traditionella kommunbaserade kartor. Städer som Seinäjoki och Karleby, vilka har utvidgats i samband med kommunsammanslagningar, kan inte längre vägra sin sanna karaktär, alltså att de är landsbygdsstäder som måste ta hänsyn till sin landsbygd, särpräglad av bonings- och företagsmiljöer. Men allt fler städer behöver en intern landsbygdspolitik. Även i det nationella sammanhanget har den nya klassificeringen en synlig roll.
”Den visar att glesbygden omfattar nästan 70 procent av Finlands areal. De stora arealerna är en viktig resurs för Finland.”
Kring de största städerna är också den stadsnära landsbygden mycket vanlig. Kärnlandsbygden, karaktäriserad av jordbruket, koncentrerar sig allt mer till västra och södra Finland, samt i mindre arealer i mellersta och östra Finland. Det finns även lokala centra på landsbygden, vilkas speciella karaktär och behov är något man måste ta hänsyn till.
”Den nya indelningen av landet i städer och landsbygd har ett oemotsägligt budskap: landsbygdspolitiska åtgärder måste differentieras enligt de geografiska omständigheterna; man behöver en platsbaserad landsbygdspolitik.”
Man måste snabbt påbörja en undersökning som identifierar de behov som de olika landsbygdstypernas invånare och företag har, för utan tillräcklig information är en platsbaserad landsbygdspolitik en slumpmässig gissning. Landsbygdskapitalet är den platsbaserade politikens utgångspunkt och strukturerar landsbygdens möjligheter att svara på samhällets efterfrågan. I kärnlandsbygden finns det t.ex. möjligheter för närproducerad mat, medan distansarbete och planläggning, vilka kombinerar gamla och nya landsbygdsmiljöer, är viktiga i den stadsnära landsbygden. På glesbygden måste man utreda möjligheter till specialiserad turism och aktiviteter som baserar sig på t.ex. den efterfrågan som skapas av sommargäster, men det finns även möjligheter för företag som förädlar trä till nya produkter. Lokala centra på landsbygden behöver skräddarsydda åtgärder som förstärker rollen som bonings-, småföretags- och serviceorter. Men alla landsbygdstyper behöver åtgärder som främjar decentraliserad energiproduktion med förnybara källor.
”En mycket viktig del av platsbaserad landsbygdspolitik är att utveckla energibyar. Med energibyar åstadkommer man självförsörjning av energi.”
Små kraftverk, som använder förnybara energikällor, kan kopplas till smarta mikronätverk, och genom att förena mikronätverk, kan man överföra överskottsenergi till stora städer. Energibyns koncept med dess tekniska lösningar kunde i framtiden vara en viktig exportprodukt för landsbygden och Finland. Förnybar energi är en mycket väsentlig del av landsbygdskapitalet, dock behövs mera resurser för att forska i landsbygdstypernas olika lokala samhällen.
”Det är möjligt att den nya klassificeringen i stad och landsbygd, med hjälp av en fiffig tillämpning, kan hjälpa landsbygden att nå visionen om den nya landsbygden.”
Visionen om den nya landsbygden togs fram redan i början på 1990-talet och utgår ifrån att landsbygden utvecklas med hjälp av olika byar, bildandes en brokig mosaik som svarar på samhällelig efterfrågan med hjälp av geografiskt varierande fördelar och styrkor.
Uppgifterna är från en artikel i Vasabladet (9.7). Skribenten Hannu Katajamäki är professor i regionalvetenskap vid Vasa universitet och tillika landsbygdsprofessor. Se även arbets- och näringsministeriets hemsida.
Svenskfinlands Byars Nyhetsblogg 