Kategorier
2013 Nyhetsbrev 21/2013

Byskolors distriktsgränser och okränkbara kommungränser

Chalkboard with Math ProblemI slutet av 1980-talet pekade de ekonomiska kurvorna brant nedåt och sparobjekt skulle hittas. Fler än en gång låg smockan i luften då den tidigare stadsdirektören i Närpes Gustav Skuthälla vid något byamöte föreslog att deras byskola skulle stängas. Det skulle sparas. Bångstyriga, småskaliga bybor som inget förstår, tänkte Skuthälla då inför deras hotfulla protester. Det gör han inte mera. Byskolan var mer än en skola, där lärare kom och gick, men skolbyggnaden bestod. Här hade generation efter generation bybor lärt sig de grundläggande kunskaperna, att läsa, skriva och räkna. Att hota med nedläggning av en byskola var att provocera de finaste och känsligaste nervtrådarna hos varje bybo, för byskolan förenade mera än något annat – ett monument som pantade på byns själ. Till råga på allt överbevisades Skuthälla om att det ekonomiskt ger ganska så små vinster att lägga ned en byskola.

Statens generösa batteri av s.k. småskoltillägg försvann vid en sammanslagning och inbesparade slantar går i ökade skolskjutsar. Inte ens fastighetskostnader minskade, för politikerna försökte med lockbetet att kommunen nog håller skolfastigheten varm och sköter underhåll, så att byn skall kunna fortsätta med fritidssysslor, såsom medborgar-institutets kurser m.m. I dag är det halvsekel långa slagsmålet om byskolornas vara eller icke vara på den österbottniska slätten historia, och såväl beslutsfattarna som folket ute i byarna har insett och accepterat att inte enbart den kommunala pengakistan, utan även barnens bästa kräver en viss minimistorlek för att den bästa undervisningsmiljön skall uppnås. Allmänt har 20 elever som minimum, för att upprätta byskolan, accepterats av alla parter i de flesta kommuner.

KommunreformenSom åskådare till vendettan med kommun-reformen tränger sig berättelsen om den österbottniska byskolan på och parallellen är slående. Politikerna trodde, och tror fortsättningsvis, att en nog så svepande, ogenomtänkt och obetänkt skrivelse i ett regeringsprogram är tillräckligt för en så genomgripande reform, men lika heliga som byskolornas distriktsgränser var i tiden, lika okränkbara är kommungränserna för många, speciellt i de mindre kommunerna. Byskolans öde kunde avgöras först då byborna fick en rimlig förklaring, argument som höll, men politikerna har inte till dags dato gett konkreta argument för den kommunala strukturreform-en.

Ungefär 80 procent av kommunernas verksamhet och utgifter är upprätthållandet av skola, socialvård och bashälsovård. Ser vi då på den österbottniska slätten, så är Vasaregionen en tillväxtregion och här behöver den grundläggande kommunala servicen ingen kommunreform. En kommunreform i Vasaregionen förutsätter att man är enig om en idé eller strategi och vidare, enighet om att detta genomförs bättre och effektivare om kommungränserna slopas, men i dag finns ingen enighet, varken om idé eller om strategi. Då blir kommunreformen enbart ett slagsmål likt byskolornas vara eller icke vara i tiden. Samma resonemang gäller även för ”norra flanken”, där Pedersörenejden växer så det knakar, om möjligt ännu snabbare än Vasaregionen. Skulle man dela Österbotten i två lika stora halvor, utgående från folkmängd, så förflyttas den gränsen helan tiden mera och mera norrut.

Kommunerna norrpå har dessutom, bortsett från Jakobstad, sina ekonomier i extremt gott skick. Så länge som starka kommunpolitiker sätter foten i marken och säger nej, så blir det inget norrpå, och nej säger de tills de får en hållbar förklaring likt byskolornas vara i tiden. Motsatt är situationen i regionen söder om Vasa, och här lyser motivet för en fusion klart och tydligt, för det svensk- och tvåspråkiga Sydösterbotten är en avfolkningsbygd. De senaste tre decennierna har befolkningen minskat med nästan 4 000, ett antal som motsvarar en medelstor kommun i Finland. Den servicestruktur som i tiden byggdes upp håller inte mera för de glesnade leden, och enda möjligheten att bevara åtminstone en del av den grundläggande kommunala servicen, är koncentration av verksamheterna. Eftersom en kommunsammanslagning här sydpå inte åstadkoms på frivillig väg, så bör statsmakten överväga tvångsåtgärder med motivet att ”allmän fördel det kräver”, och likaså bör övervägas om kommunerna Korsnäs och Bötom bör ingå i denna nya kommun.

Uppgifterna är från en artikel, skriven av Närpes tidigare stadsdirektör Gustav Skuthälla, i tidningen Syd-Österbotten (21.5).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s