I YTR:s nätkolumn för april månad (1.4) skriver Antonia Husberg, projektledare för förutredningsprojektet för landsbygdens serviceprogram vid Kommunförbundet/en-heten regioner och samhällen, om den negativa trenden i servicen för landsbygdens invånare. Här under följer texten, som finns på Landsbygdspolitiska samarbetsgruppens hemsida, i sin helhet:
Ett genuint invånarorienterat välfärdssamhälle 3.0
Vardagliga iakttagelser
Gården har funnits i sekler. Huvudbyggnaden är min mans barndomshem. Trädgården som omger det gula stockhuset inbjuder med sin färgprakt till gemensamma kaffestunder sommartid. Under sensommaren går vi till växthuset efter tomater, gurkor, paprikor och vindruvor. Vår egen småtting älskar skördandet. Hon älskar också ”Fafa aktor”, alltså farfars traktor.
Traktorerna, verkstaden och torken, samt min egen lilla familjs aktuella husrenoverings-projekt, finns på andra sidan av gårdsplanen. På andra sidan betyder att det går en allmän väg över gårdsplanen. Vägen byggdes på den tiden då häst och kärra var det allmänna fortskaffningsmedlet. Beslutet att bygga vägen rakt genom gårdsplanen, ansågs i sinom tid vara en fungerande lösning. När man körde in på gården, var det dags att ta paus och prata om aktuella händelser.
Nu är vägens hastighetsbegränsning 80 km i timmen. Det urgamla beslutet känns inte längre trevligt. Det är få stockbilsförare som sänker farten när de närmar sig gården. Det gör inga andra bilister heller. Ibland verkar det som om gården och de som bor där är osynliga och ”i vägen” för (den ringa) trafiken. Situationen skapar en känsla av otrygghet.
Jag vill beskriva den situation som servicen på landsbygden totalt sett befinner sig i. Ett jämförelseobjekt hittade jag i min egen vardag. Fastän den bebodda landsbygden är en naturlig och självklar del av Finland och finländarna, har dess betydelse förbisetts i bemötandet av utmaningarna i anordnandet av servicen. Risken är att den pågående strukturomvandlingen lämnar landsbygdsområdenas särförhållanden obeaktade, vilket kan leda till att legitimiteten av ett jämlikt system för välfärdstjänster slutgiltigt fräts sönder.
Lokal medvetenhet och invånarorientering
Tillbaka till gården. Det var omöjligt att förutspå konsekvenserna av vägbyggnadsbeslutet för dagens vardag. Man har försökt tackla problemet, bl.a. genom att stoppa fordonen och tala med förarna. De har dock meddelat att mätaren inte har visat över åttio. ”Jag höll hastighetsbegränsningen”, säger de.
En motsvarighet i större skala hittar man i de multitjänstcentrum som har skapats på landsbygden. Velkuan Kummeli i Teersalo i Nådendal är ett bra exempel. Den verksamhet som har byggts upp enligt lokalekonomiskt, socialt och mänskligt hållbara principer, urholkas av normeringen av tjänsterna och de sektorspecifika kvalitetsrekommendatio-nerna. Det flerdimensionella servicearbetet har fått ge vika för personalrekommendatio-nerna: Målning ingår inte i närvårdarens befattningsbeskrivning. Entusiasmen har bytts ut mot en kamp mellan yrkesmässighet och frivillighet. Det lokala har glömts bort när bestämmelserna har tillämpats.
Gällande vägen skrev min svärmor till slut ett medborgarinitiativ, där hon föreslog att hastighetsbegränsningen på vägen skulle sänkas från 80 till 40 km i timmen och på gårdsplanen till 30 km i timmen. Hon föreslog att det skulle sättas upp skyltar vid vägkanten med varning för lekande barn. Kommunens tekniska nämnd beslutade att man skulle föreslå närings-, trafik- och miljöcentralen en sänkning av hastighetsbegränsningen till 50 km i timmen, enligt de allmänna anvisningarna för hastighetsbegränsningar i hela landet. En lägre gräns skulle ha förutsatt en tätare bosättning eller risk för stor olycka.
På individnivå upplevs olycksrisken som stor, men hurdan risk är tillräckligt stor för systemet? Ur systemets perspektiv är rätt svar 2-3 olyckor under en fem års granskningsperiod. Men vi kan inte vänta på att en olycka skall ske.
Servicen på landsbygden kan inte utvecklas och tryggas med storhetens logik eller på centrumens ensidiga villkor. Vad betyder storhet inom social- och hälsovårdsservicen, när det är fråga om tjänster som stöder en åldrings hemmaboende på landsbygden? Vad är tillräckligt stort, när det är fråga om välbefinnandet hos de barn som bor på landsbygden. Landsbygden är i sin helhet stor − även i fråga om sina egna resurser – men i servicestrukturhelheten underskattas dess betydelse.
Storhetens spriddhet och litenhetens storhet
Enligt undersökningar befinner vi oss nu i en situation, då luckorna i servicen äventyrar landsbygdsinvånarnas grundläggande fri- och rättigheter. Den negativa trenden i servicen, där tillgång, tillgänglighet och enkelhet har fått ge vika för tomt gapande luckor i servicen, har fortsatt trots KSSR-projektets mål och kommunreformen.
I stället för att se till storheten, måste vi senast nu rikta blicken mot vardagen och bygga upp verksamheten också därifrån, tillsammans med invånarna.
Att byta det systemorienterade perspektivet mot ett invånarorienterat perspektiv, förutsätter radikalt nya tänkesätt samt utveckling och ibruktagande av administrativa verktyg. Datasystemen och indikatorerna måste utvecklas, så att det blir möjligt att följa med landsbygdsinvånarnas vardag (välbefinnande, trygghet, delaktighet, tjänsternas tillgänglighet). Information om invånarna måste kunna integreras i kommunernas verksamhets- och ekonomiplaner och i mer omfattande utvärderingar av basservicen. Det är nödvändigt att satsa på geografisk information och ta i bruk en ny regiontypologi, baserad på geografisk information.
Använd närdemokrati för att besluta om närdemokrati, skrev Peter Backa i föregående nätkolumn.
Närdemokrati bör också användas för att besluta om närservicen. Den nödvändiga vardagsservicen måste planeras, ordnas och produceras tillsammans med invånarna så att den bidrar till att vardagen löper smidigt. Kunderna bör tillfrågas och den respons som fås, bör användas i utvecklingen av servicen.
Svenskfinlands Byars Nyhetsblogg 